Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
kom snart lill slottet. I parken triilTade
lian trädgårdsmästaren, som behöfde ett
biträde och antog Rudolf till dräng.
Ingen kunde heller af lians yttre förmoda
all ban var en prins, tj’ den stora grofva
mössan oeh de simpla kläderna, som han
fått af trollkarlen, vanstälde honom. 1
parken och trädgården måste allt ordnas
och putsas, ty tnan förberedde en fest,
till hvilken en stor mängd grefvar och
förnäma herrar skulle infinna sig,
hvarefter hvar och en af de tre kungadöttrarna
skulle bland dem välja en gemål. Denna
underrättelse intresserade Rudolf på det
högsta. Han lät visa sig hvar prinsessorna
bodde, och då ban en eftermiddag hade
ledigt från trädgårdsarbetet, lade ban sig
att sofva utanför den j’ngsta prinsessans
fönster, sedan han först aftagit niössau,
så att hans guldgula hår blef synligt.
Han var så vacker att den yugsta
prinsessan, som hette Mathilda, blef helt
häpen vid hans åsyn samt kallade sina
systrar. Men innan dessa kommo hade
Rudolf hunnit täcka lockarne med
skinu-mössau, och nu sågo de nyfikna
prinsessorna blott den simple trädgårdsdriingen.
som hade vågat komma ända fratn till
prinsessornas fönster. Men prinsessan
Mathilda kunde ej glömma den vackre
Rudolf, fastän hon derefter alltid såg honom
iklädd den fula skinnmössan.
Slutligen kom den stora festdagen.
Hvar och en af de tre prinsessorna fick
ett guldäple, som hon skulle kasta på den
af friarne, som behagade henne framför
de andre. I tvenne långa rader stodo
grefvar och baroner samt rikets
förnämste herrar, och den gamle konungen gick
sjelf helt belåten af och till och mönstrade
alla. Nu kom den äldsta prinsessan och
hade snart gjort sitt val. Hon kastade
äplet på en af de förnämste grefvarne.
Likaså gjorde den andra prinsessan i
ordningen, men då turen kom till den
yngsta kunde hon ej besluta sig för någon
af de församlade herrarne utan tänkte
endast på den vackre trädgårdsdrängen.
Systrarna gissade hennes tankar och drefvo
gäck med henne. ,,Kanske vill du att vi
skola hemta Becktnössa" sade de, ty så
kallade man Rudolf på spe i hela slottet.
Äfven konungen gick in på skämtet och
gaf befallning att hemta ynglingen. Men
knapt hade Rudolf kommit och stält sig
lägst nere i raden af friarne, så gick
prinsessan Mathilda mot honom och kastade
sitt guldäple på honom. Konungen och
alla de församlade trodde att hon endast
skämtade, men hon förklarade bestämdt,
att bon ej ville hafva någon annan till
sin man äu deu hon vall. Förgäfves bådo
fadren och systrarna henne att ändra sig.
Slutligen måste man låta henne få sin
vilja fram — dock förvisades den olydiga
prinsessan lill en aflägsen del af slottet,
medan de båda äldre systrarna med sina
gemåler togo den öfriga delen i besittning.
in.
Kriget.
Etl år efter den stora liofTesten blef
det krig i landet, och den gamle
konungen måste sjelf draga ut mol fienden.
De både grefvarne, hans mågar skulle
följa honom som härförare, tnen på den
3’ng8ta prinsessans man tänkte ingen.
Denne hade emellertid skyndat till
bergshålan , der han äfven förvarade
trollsvärdet, Sedan ban försett sig med detta
vapen, satte han sig upp på hästen och
ämnade begifva sig till slagfältet. —
Hunnen ett stycke på väg, upphanns ban af
konungen och grefvarne, hvilka gjorde narr
af Rudolf för hans fula mössa och hans
gamla tnagra häst. Knappast hade de
dock aflägsnat sig innan hästen
förvandlades till en ung eldig stridshäst. Äfveu
ryttaren bylte i hast gestalt. Han lät
sina ljusa lockar fritt fladdra i vinden
och hängde svärdet vid sidan samt
skyndade lill slagfältet på sin snabbe
springare. Här höll konungens krigshär
redan på att vika för en öfverlägsen fiende,
och konungen samt hans två mågar
förmådde ingenting uträtta. Då kom prins
Rudolf soui en räddande engel. För hans
trollsvärd föll en stor del af fiendens här
död till marken, och de öfrige flydde.
När seger var vunnen, kom konungen för
att tacka den fremmande riddaren. Då
såg han att denne blödde af ett lätt sår
på armen. Den gamle konungen tog då
sin näsduk med sitt eget kungliga
vapen och förbaud sjelf såret. Derjämte
tog han af Rudolf löftet att inom en vecka
komina till slottet på ett besök. Der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
