Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
—§ 96
TL.
Utan ro gick Sorg genast vidare och
kom I ill en stor och lugn sjö. Intet rörde
sig der. Endast qvällen skred hän öfver
ytan. Sjelf var han iusvept i skuggor,
men pä båda sidor om honom drogo
rosiga strimmor genom vattnet, och här
och der föll en stjerna ned stilla på den
blanka spegeln. Sorg doppade sin fina
hand i sjön och tryckte den mot sin
panna. Qvällen drog förbi henne der
hon stod, och hviskade till henne: .,god
natt, sof utan drömmar, glöm din smärta!"
Hon såg länge efter honom oeh suckade
sakta: „En gång har jag funnit ro — det
var i skogen, en gång har jag glömt min
smärta — det var med solstrålen i hjertat,
men det är nu förbi!" Försjunken i
drömmar blickade det stackars barnet ned i
vattnet. Det blåste så svalt från sjön
och elfvorna drogo förki i dimmorna.
Då såg Sorg ett rödaktigt ljus spegla
sig i sjöu, större och mera glödande än
någon af stjernorna, och det spred sitt
sken vida kring i natten. Då hon hof
upp sina ögon, märkte hon att skenet
kom från ett bus vid stranden. Det var
tätt öfverväxt med murgrön. „Så
märkvärdigt", tänkte 8org, „här har jag aldrig
förr varit, och ända fins det någon som
sitter och vakar." Der inne satt en
underbart skön qvinna med snöhvitt hår; hon
var klädd i en mjuk fotsid drägt och på
hufvudet hade hon ett dok af fint kläde.
Hon skref flitigt i en stor bok. Ett djupt,
liksom outplånligt veck hade lagt sig
mellnn hennes ögonbryn. Men kring
läpparne och de fina näsborrarne låg ett
drag af ljufvaste qvinnlighet och
innerligaste hjertegodhet. Sorg stod försjunken
i att betrakta henne, då den gamla
qvinnan lyfte upp sina underbara grå ögon,
dem hon lugnt fäste på Sorg, och sade
med en djup, klingaude röst: „Stig på, mitt
barn, jag har redan länge väntat på dig."
Förvåuad närmade sig Sorg. Något
dyligt hade hon aldrig fått höra. På en
gång omslöto henue ett par mjuka armar,
hon lyftes upp, fick sitta i knäet på den
gamla, som kysste henne och sade: ,,Kära
Sorg! Det var nödvändigt att du hittade
rätt på mig, jag fick icke uppsöka dig:
ty jag kommer aldrig utan att jag blir
kallad. Jag är moder Tålamod och sitter
här och väntar och lyssnar. Sjöu bär
till mig alla de röster, som ropa mig.
Ofta har jag gått i dina fotspår, men
tyvärr ej alltid." Vecket på hennes panna
blef ännu djupare. Sorg gömde sitt
hufvud vid hennes moderliga bröst. ,,Ack
följ alllid med mig!" bad hon sakta. —
„Mitt barn, om du ropar mig så kommer
jag, oeh blir du trött så stig in till mig.
Jag måste skrifva lifvets bok och derför
har jag mycket alt göra!" Stackars liten
Sorg stannade hela natten hos moder
Tålamod och följande morgon vandrade
hon med återvunna krafter ånyo sin väg.
Hela jorden grönskade och blommade;
det var skördetiden. Hon betraktade
valmoblommornaoch blåklinten och tänkte:
„Stackars små! Nu blomma ni så gladt
och lysa i solskenet, och redan i dag
skall man afmeja er!" Der stod en stor
vacker flicka allena på fältet och slog
lika raskt som tre karlar till sammans.
„God morgon, bleka Olga, kom hit och
hjelp mig!" ropade hon skälmskt: och
med flygande hårflätor och med de blå
ögonen tindrande i det kära solljuset
sprang hon emot Sorg. „Men hvem är
du då?:t frågade hon förvånad, då hon
såg Sorgs mörka ögon. — „Jag är Sorg
och måste ständigt vandra. Men hvem
är du?" — „Jag iir Arbete; kan du inte
se det? Ser du inte hur frisk jag är och
huru starka armar jag liar?" Och dermed
tog hon Sorg på sina starka armar och
bar henne som ett barn öfver hela
åkerfältet och skrattade och sjöng till på
köpet. En lätt rodnad flög öfver Sorgs
kinder, och leende sade hon: „Följ du
med mig! Jag får aldrig hvila och ofta
är jag så trött, så trött!" — „Nej, det
går inte, syster lilla: ty jag måste sofva
för att åter vara kry när dagen bräcker. Jag
är öfver allt och ingenstädes oeh skratta
måste jag; men om jag alltid skulle se dina
ögon, då vore det slut med mitt skratt. Men
der du ropar mig, dit kommer jag och skall
stanna qvar äfven sedan du gått din väg,
för att få de mulna ansigtena glada igen."
Oeh Sorg gick sin väg i den strålande
morgonstunden och ut i vida verlden.
Meif Tålamod och Arbete höllo sitt löfte
och blefvo hennes trogna följeslagare.
Ofta träffas de i huset vid sjöstranden för
att läsa i lifvets bok eller skrifva något deri.
HELSINGFORS TRYCKERI-BOLAGS TRYCKERI, HELSINGFORS, 1882.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
