Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’21
uppfödt som sitt e^et barn, denna tacksamma
varelse som återgäldat de omsorger han
erhållit med den djupaste kärlek och tillgifvenhet,
deune stackars lille låg der framför honom
badande i sitt blod. och färdig att utgjuta sia
sista suck. Miu far kastade på mig en blick,
jag s&g hans Ögonbryn sammandragas. Det
tycktes mig som bar jag på mig något af det
tecken som Gud tryckt på Kuins panna, och
jag nedföll sanslös inför miu domares
spörjande öga. Mitt lif var i fara. En brinnande
feber bemäktade sig mig och tvang mig att
intaga sängen under G veckors tid. Under mina
aufall af yrsel ropade jag på Jacques, jag had
honom förlåta mig sin död jag gaf honom de
allra ljufvaste, de ömmaste namn. jag skymfade
alla mina fel, och bedyrade att aidrig mer
återfalla i dem.
Profvet var förfärligt för ett 12 års barn.
Ordet mördare skulle ligga tungt öfver hela mitt
lif, ifall jag ej förmåildc utplåna det genom ett
exemplariskt uppförande. Jag aflade en ed om
bättring ooh jag höll ord. Nar jag blef frisk
och någon rörelse ej mer var att
befara för mig, inträdde min far en morgon uti
mitt mm. Jag var uppstigen och sittande i en
länstol vid fönstret, njöt jag af morgonsolens
milda värme. Ett djupt vemod uppfylde mitt
hjerta, jag tänkte på min dyre och käre vän.
rDu höll då mycket af Jaques frågade
miu far.
,,Stackars lille Jaques!" blef mitt svar medan
mina ögon fylldes af tårar. „’) om ban ej
vore död, om jag ilunu engång skulle räddadt
hans dagar V-1 sade min far och fixerade mig.
„0! min far jag skulle välsigna Dig i bela
mitt lif, ty Du skulle fråntagit min själ de
samvetsagg, som förföljt mig och hvilka alltid skulla
förfölja mig för det jag beröfvat ett £odt och
älskligt väsende det lif, som Gud gifvit det."
„Nå väl. min vän, var lycklig !u svarade
min far.
Ocli i mitt rum såg jag inträda - Jaques —
min dyre Jaques, som ett hopp förde i uiiua
armar’ Han lade sitt hufvud på mitt bröst,
uppsög med sina läppar de tårar, som badade
mina kinder och lät mig trycka sig till mitt
hjerta
Sedan tog ban med en behaglig barnslig
rörelse min hand och lade den på sitt bröst,
på det ställe, som jag så grymt hade sårat.
Öfverlemnande sig åt sin förtreffliga natur,
insomnade ban i denna ställiiiug, liksom ville
hau genom detta bevis af förtrolighet och
glömska. för alltid utplåna minnet af det förflutna
och besegla ett nytt förbund af inbördes
tillgifvenhet.
Jag blef sedan stor och behöll alltid hos
mig detta vänliga och kloka djur–-
Ty jag tror, mina kära, små läsare, att jag
förgätit säga er, att Jaques Brésil var en
förtjusande, liten apa.
Förlåtelsen.
(Med en bild.)
ÆfcjJRef var för flere år sedan. Den rika
ö^SHrF baron Schnabelsfein bodde på sill
landtgods, beläget i eu socken i östra
Finland, der som bekant befolkningen till
största delen är af rysk härkomst och
ännu fortfarande så till seder som bruk
ansluter sig till de ryska förhållandena.
Baron Schnabelsfein var en mycket älskad
herre och hau förljenade det äfven för sin
städse mot folket visade godhet, hvilken
uppenbarade sig än i visa’och kloka
anordningar rörande folkefs ställning, än i
de sträfvanden, han lade i dagen för sina
underhafvandes själsodling. Denna sista
omständighet höll emellertid på alf. kosta
honom lifvet. Detta tycker Ni, små
vänner, att ftr underligt och obegriplig!, men
så var det verkligen. Hans nitälskan för
folkens bilduing och civilisation kunde
nämligen icke fullt fattas af alla dessa
råa bönder, som bodde på hans mark.
Flere af dem trodde alt han endast med
dylika för dem obegripliga funder ville
åt ergå till del slafveri hvari ännu för icke
länge sedan folket i Ryssland befaun sig.
Nikifor Lebedeflf, en af baron
Schnabel-stcins arrendatorer var den förste, som
kom på dessa tankar. Han kallade en
dag under fritimmeu folket tillsammans
oeh gaf öppet sin åsigt tillkänna. Till en
början uppstod ett- mummel inom
folkhopen och Nikifor trodde sig redan vara
ensam om denna tanke, då plötsligen tvenne
af hans grannar, efter närmare
fuuderau-de förenade sig med houom och uppnia
de Nikifor att framlägga en plan, gående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
