Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- ti- 43
SYLVIAS TESTAMENTE.
Det är just en underlig en.
ar du sett huru det om
våren hvimlar af lätta,
hvitvingade väsenden, som dansa och
sväfva för vindens flägt?
Bo-tanikern kallar dem asp frön
och påstå att de icke hafva
något lif, någon känsla, något
hjer-ta. Kan så vara att lian har rätt:
men jag skall berätta hvad jag med
egna ögon och öron hört och sett.
Tå aspens grenar såg jag otaliga
hängen. Hela syskonskaror af fröu
växte och mognade der tillsammans.
Häugena gungade af och till i vinden;
plötsligen löste sig ett från sin gren.
Syskonen, som ditills sutit tillsammans
arm i arm, släppte i förskräckelsen sitt
tag: de skingrades och flögo en hvar åt
sitt håll för att söka sin lycka i verlden.
De flesta flögo likväl icke långt utan
sjönko till jorden, några ännu i skogen,
några vid (less rand. Men ett frö sjönk
icke, utan fortsatte sin flygt. Huru lätt,
huru stolt sväfvade det icke fram-
Hvilka framtidsplaner fylde icke dets själ!
— ..Jag kan. jag vill icke växa och
lefva här i skogen. Det är här så trångt
och kvaft! Jag skall ut på slätten; der
skall jag växa till ett stort, träd; min
svala skugga skall skydda de små
blommorna emot solens glödande andedrägt;
mitt täta löftak skall värna dem för
åsk-målnets härjande hagelskurar. Och de
skola välsigna mig och älska mig, och
jag skall älska dem. O, hvilken
sällhet"!
Med dessa tankar, dessa drömmar flög
fröet allt längre och sökte ett ställe, der
det kunde sänka sig ned.
På backen stodo vackra doftande
rosor.
„Se här är min platsl" sade fröet.
Och det sväfvade fram, sänkte sig
närmare och frågade: ..får jag bland eder
gro och växa? Jag skall bli edert värn
och skydd".
Men rosorna sade spotskt:
.,Du skulle värna och skydda oss!
Det är just en underlig en. Laga Du
att Du kan skydda dig själf!" I
detsamma kastade de stolt upp sina nackor.
så att fröet fick en stöt och slungades
långt bort.
Och fröet flög vidare; icke mera så
modigt och lätt som först, — ty dess
ena vinge hade af stöten blifvit skadad,
men likväl fullt af hopp. Så kom det
till en undangömd dal, der blyga små
violer växte och doftade i tysthet.
..Se har blir det ljufligt att lefva",
tänkte fröet förtjust; det. sänkte sig
närmare och hviskade: „får jag bli eder
kamrat och i tysthet lefva och verka
med Eder?’
Violerna voro villrådiga och rådslogo
huruvida de skulle upptaga den okända
främlingen i sitt sällskap. Några
började redan litet maka åt sig för att
gifva rum åt aspfröet; men så kom vinden,
knuflande till violerna så att de i
förskräckelsen åter slöto sig till hvarandra,
och röt:
..Ären I tokiga att vilja upptaga den
der bytingen i Ert sällskap? Det är
i just en underlig en. Nog har han
hufvudet fullt af stora planer och flyger
och drömmer! Men tron I det blir
någonting utaf? Jo pvtt!" — Och vinden
grep aspfröet i nacken, kastade det högt
upp i luften och dref det längre ut i
verlden. Aspfröet flög öfver grönskande
ängar och vackra små blommor. Det
såg på dem och tänkte ofta:
„Ack fingo jag bli här!" Men hvar
gång det sänkte sig litet närmare till
jorden, tyckte det sig åter höra de
hårda orden: Det är just en underlig en.
— och förskrämd flög det åter upp och
fortsatte sin färd.
Slutligen kom det till en insjö och
sväfvade fram öfver dess yta. Det hade
blifvit afton; vinden hade tystnat, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
