Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—fr 52
past att fadren var rätt kldk. när de
ge-uom „andhålen" på den frusna
fönsterrutan fiugo se honom skotta bort snön
från den strax bredvid liggande rågtegen
så att det på den fläcken blef helt grönt,
hvarefter ban gick till ladan och
hemtade ett par styfva fång halm, som ban
lade i en enda hög tätt vid kanten af
den gröna fläcken.
När ban sedan kom in, ropade barnen
i korus:
„Ah far, iute är det der någe’
vackert!’1
„ Vänta, så får ni väl se", svarade
fadern med ett godmodigt leeude.
Barnen väntade alltså tålmodigt den
dagen, fastän de alls icke fingo se
någonting, som i deras ögon artade sig till
att bli „vackertic. Kom så den andra
dagen, och se, — redan då upptäckte de
genom „kikhålen" på rutan någon som
mycket roade dem.
Ett par talgoxar hade klängt sig fast
vid det allt annat än feta köttstycket
och backade nu der med en ifver, som
vittnade om den förträffligaste aptit.
Snöret hade kommit i svängning; det var
som om de befunnit sig pä en guuga,
men de vackra foglarna blefvo icke yra
i hufvudet för det. Om en stund kom
en annan fogel, nästan vackrare än
talgoxen, och började, äfven ban. picka på
köttstycket.
Det var en blåmes, elter hvad de
sedan fiugo veta.
„Så vackert!" utropade barnen.
Redan nu afundades de icke liingre
herrskapsbarnen, hvilka dock hade så grant
omkring sig.
Under bestyret att titta på de tre
gymnasterna hade barnen alldeles glömt
att se på kornkärfvarna der uppe pä
stången. Meu snart funno de, att äfven
der bevingade varelser tagit plats. Det
var en svärm gulsparfvar, som höllo
kalas i kärfvarna, och det var ju vackert
äfven det.
Och innan qvällen kom, hade äfven
den konstgjorda rönnen blifvit
„befol-kad’\ Det var ett grant herrskap som
slagit sig ned der — domherrar,
siden-svausar och tallbitar, som smorde sig
med de för dem så läckra bären. Åh,
hvad de hade roligt I
Men på det uppskottade stycket af
rågtegen rörde sig ännu ingenting, och
icke heller visade sig något „vackert11
vid enbärsruskorna. Dock — dagen
derpå voro på rågatycket eu flock stora,
grant spräckliga foglar sysselsatta med
att utan all skygghet äta af den gröna
rågbrodden. Det var rappböns, fingo
barnen veta, och dertill, att dessa foglar
som i sträng vinter icke sjelfva kunde
förskaffa sig födan, voro i hög grad
för-tjenta af hvarje djurväns skydd. Om
möjligt blefvo barnen ännu mera
förvånade när de stora foglarna om qvällen
icke flögo bort, utan kröpo in och sökte
skydd mot nattkylan under halmhögen!
Det dröjde några dagar innan också
orrarna kommo, men en disig dag infunno
sig äfven dessa. De slogo ned pä
rönnbären och skrämde för en stund bort
sinäfoglarna, men snart seglade de ned
till enbärsruskorna, hvilkas bär tydligen
smakade dem bättre än rönudrufvau.
På det sättet hade hvar och en fått
sitt, och något vackrare än denna tafla
af lif och lust hade de små aldrig förut
sett, men hvem som helst, som bor på
landet, kan fä se det, om ban blott vill
menade torpareu, och deri hade ban
fullkomligt rätt.
När det tog slut med den för dessa
olika slag af foglar utsatta födan,
hem-tadcs nytt förråd ur barnens rika
insamling af bär. Värst stälde sig saken för
mesfoglarna, talgoxen och blåinesen, ty
kring det köttstycke, som vid jultiden
häugdes ut åt dem, hade de emellanåt
farliga medtäflare i kråkan och skatan.
Att för livar dag hänga ut ett stycke
färskt kött, åt mesarna, stälde sig också
väl dyrt för torparen, men så hittade
hau pä ett annat sätt, som befans vara
godt uog.
f matboden hängde ett fårskinn sedan
julslagteu; detta lästes nu vid snöret och
pinglade lustigt för vinden. Skatan
skrattade hånfullt åt denna nya
tillställning, barnen skrattade lekfullt och
kråkan såg betänksam ut. Men mesarna,
de slogo fast vid det feta skinuet och
hade föda för ganska länge. Orrarna
kommo aldrig fram till stugan andra
dagar än då det snöade mycket eller då
vädret var disigt. Torpareu visste myc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
