Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—8- 72
ileji. Hans förre kamrat, skomakaren,
liade just samma dag blifvit utnämd till
liofskomakare. Då denne fick se
skräddaren och såg, att han hade två friska
ögon, började hans samvete gnaga
honom. „Jag måste gräfva en grop för
bonom, innan han hämnas på mig11,
tänkte ban. Så snart det blef skumt otn
qvällen och ban slutat med arbetet, smög
han sig upp till konungen och sade:
„Ers, majestät, skräddaren är en
öfver-modig menniska; han har skrutit af, att
han skulle kunna skaffa rätt. på den
gamla kronan, som kom bort i forna
tider." - „Det skulle vara mig kärf’’, sade
konungen, skickade följande morgon bud
efter skräddaren och befalde honom alt
skaffa igen kronan eller lemna staden
för alltid. — »Aha75, tänkte skräddaren,
„skälm den som ger mer än han har.
När den orimlige kungen begär mer af
mig än någon menniska kan uträtta, så
kan jag lika gerna gå min väg i dag
som i morgon.1’ Han packade ihop sina
saker och lemnade staden, men då ban
kom utanför porten, gjorde det honom
likväl ondt att ban skulle afstå från sin
lycka och vända ryggen till det ställe,
der det hade gått honom så väl. Han
kom till dammen, der ban hade gjort
bekantskap med änderna; der satt. just
den gamla anden, som hade fått igen sin
unge af honom, och putsade sig med
näbben. Hon kände genast igen honom
och frågade hvarför ban hängde
hufvudet så der. Skräddaren talade nu om
sitt sorgliga öde för anden. „Är det
ingenting annat?" sade anden. ^Då vet
jag råd. Kronan har fallit i vattnet och
ligger der nere på bottnen; vi ska’snart
ta upp den, bara du breder ut din
näsduk här pä stranden.11 Hon dök ned
tillika med sina tolf ungar, och om fem
minuter var hon uppe igen och låg midt
under kronan, som hvilade på hennes
vingar, och de tolf uugarne siimmo rundt
omkring och hjelpte till att bära upp
den med näbbarne. Man kan ej tänka
sig huru präktig kronan var; när solen
sken på den, lyste den som hundra
tusen ädelstenar. Skräddaren band ihop
sin näsduk i alla fyra hörnen lade kro-
nan deri och bar upp den till kungen,
som blef så glad, att ban hängde en
tjock guldkedja om halsen på skräddaren.
Då skomakaren såg, att hans list
misslyckats, tänkte han ut ett. annat streck.
Han gick upp till konungen och sade:
..Ers majestät, nu har skräddaren
återigen l lifvit, så öfverinodig, att ban
påstår sig kunna afbilda det kungliga
slottet med allt tillbehör, både invändigt
och utvändigt, löst och fast, i vax."
Konungen kallade upp skräddaren och
befalde honom att afbilda det kungliga
slottet ined allt tillbehör, löst och fast,
i vax; men fattades det blott så mycket
som en spik i väggen, skulle hau kastas
ned som fånge för lifstiden i ett
underjordiskt hål. Skräddaren tänkte: „Det
blir ju allt värre och värre; det bär kan
ingen menniska stå ut med", tog sitt
bylte på nacken och vandrade bort. Då
han kom till det ihåliga trädet, satte ban
sig ned och hängde med hufvudet. Bina
kommo utflygande och bidrottningen
frågade, om han hade ondt i halsen,
eftersom han höll hufvudet så snedt. „Ack
nej", svarade skräddaren, „det år
någonting annat som trycker mig", och
berättade nu hvad konungen hade fordrat af
honom. Bina började surra och brumma
sins emellan och drottningen sade: „Gå
hem igen. men kom tillbaka bit i
morgon viil samma tid ocli tag en stor duk
med dig, så skall allt gå bra." Han
vände åter om. men bina flögo till det
kungliga slottet, in genom det öppna
fönstret, kröpo omkring i alla vrår och
besågo allt noga. Sedan skyndade de
sig tillbaka och afbildade och afbildade
slottet i vax så fort. alt man tyckte det
växte upp inför ens ögon. Redan summa
qväll var det. färdigt, och då skräddaren
kom följande morgon, stod bela den
präktiga byggnaden der. och det felades
icke en spik i väggen och icke ett tegel
pä taket; allting var fint och snöhvitt
och doftade ljufligt som honing-
Skräddaren packade försigtigt in det i siu duk
och bar hem det till konungen, som ej
nog kunde beundra det; ban stälde upp
det i sin största sal och skänkte
skräddaren ett stort stenhus derför.
(Forts.)
Helsingfors Tryckeri-Bolag (O ITai.onen) 1883
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
