Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Nattlogi för ungkarlar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
DAGDRIFVEKIER OCH DHÖMMERIEK.
..;i’i i
L:,l,
troligen var Lenas, efter den beskrifning på kläderna,
som konstapeln gjort, och frågade om jag icke ville
följa med till bårhuset, der liken förvarades.
Jag gjorde sa. Det var verkligen Lena; vi kände
igen hennes schal och klädning.
Det föll mig nu före som om hon dött derför att
hon hörde, att jag icke brydde mig om henne, och
det tror jag ännu.
Ha, det kunde ingen hjelpa’t, det var som det
var, och det basta ar att hon dog, stackaren, fastän
hon icke var mer an tjugo ar ... det tänker jag icke
sa mycket på; men jag gick min väg och ville nu
muntra mig litet, ty jag var kuslig till sinnes efter
den der synen, och kom tillsammans med andra och
gick och rumlade och dref i flera dar och glömde
alldeles att hon skulle begrafvas, och när jag sedan
kom och hörde efter, sa var det för sent och de hade
fört henne till anatomisalen, och ser herrn, det kan
jag aldrig glömma."
Den gamle teg åter en lång stund, och jag tänkte
inom mig, att klokare och bättre menniskor an han
göra precis på samma sätt: de. plåga och förbittra
lifvet för hvarandra med godt samvete genom tusen
dagliga nålstygn, och karlarne åtminstone krossa ofta
med mycket lugn genom sin hårdhet och likgiltighet
dens hjerta, hvars hela lif berodde af deras ömhet;
men om de efter döden icke gåfve dem en "hederlig
begrafning", sa skulle det oroa dem i hela deras lif.
Den flyktiga skizz af ett menniskolif, som jag nu
hört, eger, med obetydliga variationer, sina tusen, mot-
stycken inom vår stad, och det sorgliga eländet - det
mörkaste af allt i mitt tycke - den massa af van-
vårdade barn, som antingen duka under eller växa
till, för att i sin ordning vandra samma mörka, tank-
lösa och sorgliga stråt, som deras föräldrar trampat,
glömmande till och med den kraftigaste instinkt i
naturen, känslan för sina barn, föll tungt öfver min
själ, och jag frågade mig sjelf, helt nedstämd till
sinnes: äro val mörkrets och ljusets, det godas och det
H?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
