Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Lekkamraterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett bland dessa ovanligt starka barn, der lifvet oaktadt
alla lidanden likväl icke släckts, men hans sjukliga
utseende bevisade, att han ännu icke repat sig, ehuru
han sedan ett par år varit hos en något mera mensklig
och förståndig vårdarinna.
Båda dessa barn utan någon likhet till det yttre
– ty Amalias blomstrande kinder, starka, knubbiga
kropp och svarta lockiga hår stodo i fullkomlig motsats
till hennes lekbroders tynande gestalt – egde likväl
gemensamt detta svärmiska uttryck i ögonen. Deras
själar tyckas ursprungligen likna hvarandra och samma
känslor en dag bli rådande i bådas sinnen.
Hon, den ända till öfverdrift vårdade lilla fröken,
hvars ungdom skulle blomstra i salongernas prakt, och
han, den bleke, förskjutne, namnlöse gatpojken, hvars
lif skulle framsläpas under fattigdomens, det stränga
arbetets eller brottets tyngd och krogens nöjen, för att
sluta i en barack eller ett fattighus, båda voro likväl
i denna stund syskon, hos båda skulle, under lika
yttre förhållanden, det svärmiska begrundande och
poetiska i deras sinnelag utvecklas och blifva rådande.
"Jag tycker det är så ängsligt i qväll," sade Amalia
ändtligen och lade sin arm omkring Alfreds hals och
sitt hufvud emot hans axel, utan att i minsta mån stöta
sig på hans snuskiga skjortkrage och illa lappade blus.
"Jag tycker så med," svarade han sakta; "jag
tycker ändå det är synd om den elaka sjömannen, för
polisen skall hugga hufvudet af honom, när de få rätt
på honom, sa’ fru Pettersson."
Lilla Amalia svarade ingenting, hon fattade blott
ännu hårdare om Alfreds magra hand, som hon höll i
sin, och båda sutto tysta några ögonblick; det syntes
tydligt att tankarne på hvad de nyss hört qvalde
deras små förskrämda hjertan.
"Men vill du nu, ska vi gå in och leka på gården,
der är trefligare," yttrade ändtligen Amalia, som omedvetet
ville komma ifrån dessa föreställningar, och båda
två vandrade hand i hand genom den mörka och orena
portgången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
