Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Hämden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
DAGDBIFVERIEK OCH DKÖMMERIEH.
"Visserligen . . . men, ursäkta min indiscretion, det
syns verkligen som fröken Isabella . . ."
"Isabella känner ännu sin fästman sa litet, ehuru
de äro kusiner. . . det ar naturligt att hon ar litet
blyg, just derför har jag flyttat ut på landet, på det
att de unga, en månad före sitt giftermål, må här i
lugnet och ensamheten lära känna hvarandra. .."
"Men denna förbindelse tycks emellertid iflere
fall vara mindre passande... deras lynnen."
"Ah, min bäste löjtnant Albrekt! Jag smickrar
mig med att hafva uppfostrat Isabella sa, att hon icke
har något lynne .. . det ar en sak som ar fullkomligt
öfverflödig. Och man kunde nästan säga detsamma
om Thure ... de passa aldeles magnefikt. . . denna för-
bindelse skall en gång utgöra Isabellas lycka, liksom
den redan utgör min stolthet. Utan det namn och
den utomordentliga förmögenhet som Thure eger, har
han tillräckligt många goda egenskaper för att bli den
mest älskvärda äkta man."
"Om fröken Isabella delar denna öfvertygelse ar
emellertid o viss t."
"För ingen del. Isabella har tyvärr ingen för-
mögenhet - nästan hela vår familjs egendom ligger i
det ofantliga fideikommisset - hennes hjerta ar fritt,
och om en månad, då bröllopet blir, ar jag öfvertygad
att hon skall älska sin fästman lika högt som han
älskar henne."
Löjtnanten log sarkastiskt och bugade sig blott
till tecken af bifall.
Friherrinnan märkte hans misstro, och öppnade
munnen för att tillägga något, då ett halfhögt skratt
strax bredvid dem gaf löjtnantens gula kind en skiftning
af rödt och kom friherrinnan att vända sig ditåt.
En ung flicka, som trädde fram hufvudet mellan
lofven och lade1 fingret på lapparne med en glädtig
och skalkaktig min, korn dem bada att stanna. Och
man skulle alls icke förundrat sig om äfven en gubbes
förtorkade kind för ett ögonblick färgats vid åsynen
af detta lilla hufvud, sa vackert var det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
