Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Hämden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAMDEN.
147
älskling, hvilken med sådana djurs vanliga dumhet och
olydnad icke rörde sig ur fläcken.
Den långa karlen kastade en blick på Isabellas
ångestfulla ansigte, en annan på den lilla hunden, och
ilade derefter, snabb som vinden, tillbaka, fattade honom
i sina armar och skulle vända om, då en förfärlig
knall nästan betog den unga flickan och hennes för-
skräckta fästman sansen och insvepte både hunden och
hans oförsigtige räddare i ett tjockt moln af rök.
Flere stenar slogo ned der Thure och Isabella
förut stått och visade att varningen kommit i rattan tid.
Allt detta hade skett inom några ögonblick, sa att
friherrinnan och löjtnant Albrekt ännu icke hunnit fram,
och nu först vid knallen fingo en aning om den fara,
hvari de båda förlofvade möjligen kunnat råka.
Den förskräckta modren slöt Isabella, under oupp-
hörliga exklamationer, i sin famn, vid Thures berät-
telse, och löjtnanten lyckönskade honom ironiskt att
ha varit sa nära att få dö; eller åtminstone få ett ben
eller en arm afslagen vid sin älskades fötter.
"Men min vackra Bajard . . . han ar säkert död,"
klagade Isabella och såg bedröfvad tillbaka åt det hall,
der ännu röken sväfvade öfver trädtopparne.
"Nå den arma satan, som sprang tillbaka efter
honom då? Just som skottet brann af såg jag honom
bestämdt vackla, och jag tyckte att han föll omkull,"
sade Thure medlidsamt och slog med näsduken dam-
met af sina lackerade stöflor, "men, min själ, ser jag-
rätt, sa kommer den raske karlen der med din Bajard
i famnen."
"Ja, verkligen ... en af fångarne kommer der med
din lilla hund!" utropade friherinnan glad och vände
sig till sin dotter, men Isabella hade redan sett sin
favorit och sprungit emot honom några steg.
"Min Gud! sa romantiskt ... se karlen blöder;
någon liten stenflisa har rispat honom i ansigtet, och
nu borde han förstå att knäböjande lägga den räddade
skatten för frökens fötter," sade löjtnant Albrekt skrat-
tande och pekade på fången, från hvars panna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
