Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Hämden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAMDEN.
150
sonen och. hejdade gumman, som knuffade på dörren,
hvars af fukten utsvälda fogningar icke Ville ge med sig.
"Nej bevars, hon flyttade i varas, jag bor alldeles
ensam nu, sedan affärerna gått litet bättre.. . här finns
ingen i gården som sett dig förr."
Dörren gick ändtligen upp och båda två gingo
Öfver en temligen* lång, men smal och smutsig gård,
fram till ett litet, men ännu uslare hus an det hvar-
ifrån de kommit, läste upp en dörr och stego uppför
en kort och brant trappa. Gumman famlade i sin kjol-
säck rätt på nyckeln, och nu var man inne i en liten,
mörk och snuskig kammare, der möglet satt i högar
på väggar och tak, golfvet var nästan uppruttet och
denna qväfvande och ©helsosamma lukt af fukt och
snusk, som ar egen för dylika kyffen, slog emot de
inträdande.
"Säg mig nu hur du kommit ut," sade gumman,
under det hon tog ljuset ur lyktan och satte det i en
gammal tennstake, tog af sig hatten och fäste schalen
for fönstret som rullgardin, samt ur kjolsäcken fram-
drog några brödbitar och en liten platt och rund flaska
af grönt glas, som hon lade på bordet.
Sonen tycktes emellertid icke ha hört hennes fråga;
han hade kastat sig i en gammal soffa, hvars gammal-
modiga och bastanta trävirke hade trotsat tiden bättre
an det gröna sidendamast, hvarmed hon varit klädd,
och hvaraf nu endast några bleknade trasor qvarhängde
vid kanterna. Han satt orörlig, med armarne stödda
emot bordet och ansigtet gömdt i händerna.
Gumman upprepade sin fråga, men då hon icke
heller nu fick svar, tog hon helt trankilt den lilla
flaskan och satte för munnen, drack en klunk, och
räckande den åt sin son, fortfor hon:
"Tag dig först en sup ... det kan väl behöfvas i
det här rusket... sa får du litet mera mod ... ja sa,
det ar sant, du super inte bränvin... men det gör du
dumt i... det ar, min själ, det enda, en har att glädja
sig med. Hor på, Carl, säg mig nu hvad du ämnar
ta dig till?" återtog hon och ruskade sonen lindrigt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
