Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Hämden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I hennes älskares ansigte, som lutades bakut mot
soffkanten, vexlade uttrycken deremot oupphörligt, han
tycktes vara rof för en häftig inre strid, han andades
tungt, och lyssnade med oro och spänd uppmärksamhet
på ett sakta, men ofta upprepadt buller, hvilket sedan
en stund hörts oredigt och på något afstånd.
Hvar gång detta buller urskiljdes tydligare spratt
han till, och den arm, som låg omkring Isabellas lif,
darrade märkbart.
Slutligen nådde ett klingande ljud, som af sönderslaget
glas hans öron, och några minuter derefter slog
man ett sakta slag på fönstret af kabinettet.
"Det är gjordt," mumlade Otto sakta och drog
ett djupt andetag.
"Otto! Otto!" hviskade Isabella och reste sig upp,
väckt af bullret och den rörelse hennes älskare gjorde;
"du ser så kallt och underligt på mig, du vänder dig
bort ... låt mig se ditt ansigte."
"Ah, hvarför se på mig ... du skall då endast
dela Psyches öde, hvilken i samma stund hon upptäckte
hvem hennes älskare var, hade förlorat honom
för evigt," mumlade han sakta och drömmande.
"Jag förstår dig icke, Otto."
"Åh, det tror jag nog, min grefvinna," sade Otto
med helt och hållet förändrad röst och reste sig upp;
"ni förstår mig ej, men det är tid att lemna er en
förklaring ... Mins ni kanhända, på Essingen, en
fästningsfånge, som, för att göra er ett nöje, med egen
lifsfara räddade er hund? ... Ser ni här det ärr, som
denne fånge då erhöll."
Otto strök upp håret och visade ett djupt trekantigt
ärr i pannan.
"Och till lön derför visade ni honom ett så djupt
förakt, en så gränslös afsky, att ni ej ens ur hans
armar ville mottaga hunden ... mins ni också den ed,
som denne fånge då hviskade i ert öra? ... den lydde
så, att ni en dag sjelf på knä skulle tigga om lyckan
att slutas i hans famn. Den var djerf denna ed, icke
sannt? den ansågs af er för vansinnig ... men ödets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
