Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Den försvunne hökaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FORSVUNNE HÖKAREN.
207
Jakob hade med hunden i famnen aflägsnat sig,
helt hufvudyr af det äfventyr han sa oförmodadt råkat
ut för. Med dröjande steg och tryckande det lilla
djuret intill sig med en ömhet, som han sjelf icke
begrep, vandrade han de långa dammiga gatorna till
sitt hem.
Tanken på den vackra Theas svarta Ögon och
fina hy, hennes röda läppar, hennes friska klingande
skratt och slutligen hennes återhållna tårar lemnade
honom icke ett ögonblick, och hon syntes honom sa
mycket mer förtjusande, som den fasliga mostern utgjorde
bakgrunden af den tafla hans minne målade.
Klockan var nio och solen redan nedgången, då
han kom till baksidan af herr Kuttings trädgård. For
att slippa gå rundt omkring qvarteret, gick han in
genom en liten port på planket, som vanligen brukade
vara stängd innanför, men som nu händelsevis stod
öppen, och då han gick igenom trädgården, såg han
att gardinen redan var nedsläppt i farbroderns rum,
hvars fönster låg åt denna sida, men att han hade ljus
tändt innanför. Det släcktes i detsamma, och Jakob
reflekterade icke vidare deröfver.
"Sa sent han kommer hem! Hvar har han varit
hela eftermiddagen, kara Jakob ?" sade gamla Lotta,
som stod i förstugudörren.
"God afton, Lotta! Se sådan liten kamrat j ag fått!"
sade Jakob glädtigt, utan att besvara hennes fråga och
lyfte upp hunden emot henne.
"Tyst, tala icke sa högt! Patron sofver redan..."
"Nej, visst icke, jag såg ljus i hans rum."
"Sa konstigt! Aldrig kan han lägga sig midt på
ljusa Sommarqvällen utan att tända ljus ... Först tän-
der han det .i några minuter, sa släcker han det för
en lang stund, och sa tänder han det åter i några
minuter . . . Och det för hvarenda qväll, alltsedan- vi
flyttade hit," sade Lotta fundersamt.
"Han har val fått den vanan att vakna igen,
sedan han först somnat.. . M^en se då på min lilla
hund! Ar han icke vacker?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
