Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En dram i skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN DRAM I SKOGEN.
289
Han dömdes till fästning för tredje resan stöld.
Hans blick hade ingen enda gång träffat mig, och jag
tackade ödet derför.
Jag gick hem i en besynnerlig sinnesstämning. -
Aldrig ha mina tankar varit mera orediga, och det var
mig ett slags tröst, då en af våra gemensamma vänner,
Kobert L. kom att besöka mig. En genialisk filosof
och "fritänkare" i. alla möjliga afseenden, som du vet.
Han kom snart in på sitt favoritämne: den menskliga
naturens låghet. Det var med en verkligt hungrig
begärlighet jag slukade hans qvicka paradoxer.
Men då han gått, var mitt hjerta lika tomt. Min
bättre menniska framträdde åter och fördömde mig
ohjelpligt. Minnet af den bleke, utsvultne och för-
härdade ynglingen stod ständigt för mig, och den frågan:
"Hvad kan jag nu göra för honom ?" framstälde sig
oupphörligt utan att jag kunde besvara densamma.
Den öfvergick slutligen i feberfantasier, ty om morgonen
hade jag, genom förkylning eller sinnesskakning, fått
ett recidiv och sjuknade åter ganska farligt.
Det var först efter flera månader, som jag åter
tillfrisknade. Och medan jag, ännu som konvalescent,
funderade på medel att radda den olyckliga fången till
ett bättre och lyckligare lif, får jag en dag se genom
tidningarna, att han sjelf, på sitt sätt, löst detta problem,
derigenom att han rymt.
Jag blef frisk och inträdde åter i verldsbullret;
den tillfälliga stämning i min själ, som kroppens sjuk-
lighet och svaghet åstadkommit, flydde med dem. Jag
blef åter en af hufvudstadens egoistiska verldsmenniskor,
som ständigt äro jägtade af nöjen, affärer eller embets-
mannagöromål; hvilkas välbefinnande uteslutande beror
af deras matsmältning, hvilkas moral ar konvenansen,
hvilkas skönhets- och ordningssinne bestämmes af polisen,
hvilkas andliga behof äro - inga, och således åt him-
len egna ingen annan tanke an den, om det skall bli
solsken eller man bör hafva paraply.
Jag glömde väl icke fullkomligt mina båda söner,
men jag sökte förjaga minnet af dem, tröstande mig
Claude Gerard. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
