Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En dram i skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
EN JAGARES HISTORISK.
skogen några qvastbindare, som väl icke äro ansedde
för sa nogräknade, men de äro gamla och utlofvade
och kunna icke gerna misstänkas för poströfveri. Nej,
om det skett af någon här i närheten, och man måste
väl förmoda det, efter som de gömt väskan i skogen
här - sa vet jag ingen mera misstänkt an Sotar-Olle.
Har han verkligen gjort det, sa ar han åtminstone
slug, ty aldrig en sedellapp af de par tusende, som
röfvades, ar någonsin sedd här omkring."
"Kommissarien tänker väl nu begifva sig dit, der
man funnit brefven?"
"Ja visst, ja, det har fallit mig in att de ha sänkt
väskan i kärret, der flickan hittat densamma, fast tyng-
den troligen lossnat, sa att den flutit upp; och som
det var tvenne postväskor, sa hoppas jag att den
andra kan ligga qvar. Jag har derföre skaffat mig en
liten dragg för att undersöka kärret med; den ligger i
chäsen under sätet; skynda dig du, Petter, att taga ratt
på den och kom med oss," fortfor han, vand till drängen.
Jag komplimenterade honom för hans skarpsinnig-
het, och vi begåfvo oss af genom skogen till det anvi-
sade kärret, som jag allt för väl kände. Fruktande
med skäl att något der skulle upptäckas, som kompro-
metterade den stackars vallgossen, ville jag åtminstone
icke meddela min egen kunskap om saken, sa mycket
mindre som den i alla fall var högst obevislig.
Klockan var elfva när vi kommo till stället. Solen
baddade varmt, och länsmannen och hans följeslagare
svettades i sina tjocka kläder och påminde mig oupp-
hörligt, att icke gå sa fort, på det de matte kunna
hinna med öfver stenar och trädrötter.
Tvenne korpar sutto på en tufva midt i kärret
och höjde långsamt, liksom ovillige att lemna sin plats,
på sina tunga svarta vingar och flögo upp i en gran
straxt bredvid, då vi kommo. Jägare äro ju alltid vid-
skepliga, och hvad mig angår, har jag en hemlighets-
full motvilja, jag kunde säga bäfvan, för vissa, helt
oskadliga djur, isynnerhet grodor och korpar; det var
derföre med en slags obehaglig aningsfull känsla jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
