Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En gubbes minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi helt nära hafva den stora egendomen Agdor, som
jag vet skall finnas här i trakten, men som jag trodde
ännu långt aflägsen. Jag har, liksom ni, gått längre
i dag än jag förmodade. Ja, utan tvifvel, se der
skymtar något hvitt mellan träden, som, hvad det än
är, likväl bevisar att vi icke längre befinna oss i någon
vildmark," fortfor jag och vände mina steg till det
föremål, som jag nyss upptäckt, utan att kunna bestämma
hvad det egentligen var.
Marken blef mera jemn och upphöjd, och snart
stodo vi helt förundrade vid en grafplats, instängd
med jernkedjor mellan granitstolpar, der ett högt hvitt
monument af marmor höjde sig.
Medan vi läste namnen på denna mer än sextioåriga
grafsten, och den långa raden på den dödes uppräknade
egendomar, sjönk solen ned och augustiqvällens
skuggor sänkte sig omkring oss.
Jag vet icke hvarför, men det är en sällsam
känsla af ödslighet och melankoli, som intager mig, då
jag så der står framför en grafsten. Dessa okända
namn, som klinga helt betydelselösa för andra, hviska
ibland i mitt öra inom några minuter en hel
lefnadshistoria, på samma gång jag aldrig kan qväfva en
ofrivillig känsla af medlidande, ett sorgligt leende öfver
dessa barnsliga och fåfänga bemödanden att förlänga
en döds minne. Det förefaller mig som om bland
gräsmattan under mina fötter det ena strået ville resa
ett monument öfver det, som nyss vissnat. För
betraktaren är det ena det andra fullkomligt likt; då
strået vissnar, är gräsvallen likväl qvar, den lefvande
menniskan är den dödes bästa minne.
"Här finns intet enda varmt och kärleksfullt ord
på denna sten. Endast de stela namnen och titlarne
och den stora rikedomen; det har inga tårar fallit på
denna graf; så mycket bättre," mumlade jag halft för
mig sjelf, i det jag vände mig om, men spratt ovilkorligt
till vid det tydliga ljudet af en suck, som helt
nära intill tycktes gifva dementi åt mina ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
