Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En gubbes minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ledsagade af gubben kommo vi snart till en lång
allé af gamla lindar, så höga och täta, att vi nästan
gingo i fullkomligt mörker; vid alléens slut var en
stor grön gård, och en mörk byggnad med ett högt
tak i tvänne afsatser, hvars tyngd tycktes färdig att
krossa hela huset, framstälde sig helt dystert och
gammalmodigt för våra blickar. Månen, som nu kommit
så högt att den kunde sända några af sina bleka
strålar genom löfvet på de sekelgamla kastanierna
kring gården, gjorde hela stället blott ännu mera
ödsligt och spöklikt.
Jag har alltid haft den mest afgjorda sympati för
dylika gamla herrgårdar, och det var med ett slags
halft bäfvande förtjusning jag stannade och såg mig
omkring, liksom väntade jag någon rätt intressant och
mystisk uppenbarelse. Den gamle inspektorn i sin grå
rock med högt uppstående krage och stora slipade
stålknappar, som blänkte i månskenet, sina nankinsbyxor,
manschetter och uppstrukna och sammanknutna
hår, passade så väl till sin omgifning, att jag full af
glädje öfver den lyckträff som fört oss hit, utropade:
"Åh, hvad detta är förträffligt!"
"Ja, tycka icke herrarne att här ar vackert? Jag
söker också att hålla i ordning så mycket som möjligt,
men gångarne vilja så fort bli öfverväxta med gräs,
och buxbomen, som eljest är en långsam växt, har
vuxit så att häckarne blifvit temligen höga," sade
gubben helt belåten med det uttryck han såg i mitt
ansigte, och pekade med käppen åt andra sidan, der
en vidlyftig trädgård och park vidtogo, som räckte
ända ned till sjön.
"Varen så goda och följen med nu, jag är säker att
ni är trötta och hungriga. Jag hoppas min gamla Lisa
icke har en alltför dålig qvällsvard," fortfor han och
vände sina steg till en liten flygelbyggnad, som låg
så gömd under träden, att vi icke förut blifvit den
varse.
"Här nere har jag haft mina rum i mer än sextio
år; stora byggningen står alldeles tom, der har ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
