Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En gubbes minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN GUBBES MINNEN.
325
ett listigt obehagligt uttryck kring sina, tunna läppar.
Han var klädd med ett slags barett på det krusiga
svarta håret och en kappa helt pittoreskt, à la Don
Juan, kastad öfver axeln.
"Ack! Det der, det var ingen hederlig menniska,
det ar jag öfvertygad om," svarade gubben suckande,
"det var en doktor, en utlänning, som herrskapet hade
med sig hem, då de varit utrikes, medan gamla herrn
lefde, jag var då mycket ung, men jag minnes honom
mycket val."
Ett djupt andedrag och en besynnerlig vacklande
rörelse af Konrad, liksom om han varit färdig att falla,
kommo mig i detsamma att skynda fram till honom;
han var ännu blekare än förut och hade ett så besyn-
nerligt utseende, att jag helt orolig fattade honom i
armen och frågade, om han mådde illa.
"Nej, nej! Låt mig vara, det är den satans huf-
vudvärken," sade han med en otålig och afvärjande gest.
"Luften här inne ar också mycket qväf," fortfor
han, med synbar ansträngning att återhemta sig.
"Det är sannt, vi skola skynda oss ut, vi kunna
ju gå hit sedan."
"Nej! Jag vill nödvändigt se hela huset här; se
så, jag mår bättre nu."
"Det här är stora förmaket," återtog gubben, som
varit sysselsatt att öppna dörren till nästa rum och
icke gifvit akt på oss.
"Här vigdes mamsell Laura och äfven min stackars
Malin; den dagen glömmer jag aldrig; jag trodde hen-
nes nåds ögon skulle genomborra mig; här just stodo
kullerstolarne."
Gubben hade gått fram midt på golfvet i det stora
dystra rummet, hvars alla väggar voro falisatta med
gamla porträtter i naturlig storlek, och stod tyst, för-
sjunken i sina minnen några ögonblick.
"Förlåt mig," fortfor han, vändande sig till mig,
"jag kan aldrig komma in i dessa rum, utan att min-
net af forna dagar öfverväldigar mig; det ar också så
sällan jag går hit; se här äro hela familjens porträtter;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
