- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Första delen. Dagdrifverier och drömmerier. - En jägares historier. /
501

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Farmors skrin.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FARMORS SKRIK. 501

t

Den unga qvinnan suckade djupt några gånger,
förde händerna till bröstet, tillslöt ögonen fullkomligt
och tycktes antingen falla i sömn eller svimning.
Professorn knäppte med fingrarne och gungade
med ena benet öfver det andra, under det hans qvicka,
mörka ögon öfverforo rummet, utan att röja minsta
deltagande eller intresse vidare for sin granne i
soffan.
"Min Gud, bäste van, hvad min häftighet ständigt
komprometterar mig inför er!" sade Fillide efter några
minuter, och satte sig upp med den mest lugna och
oskuldsfulla min i verlden, under det hon räckte sin
hand åt Testa. -
"På intet vis. Ert blod blir alltför varmt; det
stiger er åt hufvudet, se der allt, ni ar nu lugn igen,
eller hur?"
"Fullkomligt."
"Nåväl, låt oss då hålla en liten öfverläggning!"
"Öfverläggning? Ack, min Gud, här syns icke
vara någonting att öfverlägga om. Hvad ar väl att
företaga i denna vrå af verlden ? - Jag har icke sett
en lefvande varelse under de tvänne timmar jag varit
här," sade Fillide med missnöjd och nedslagen min.
"Jag begriper sannerligen icke hvarför vni kallat mig
hit> 3ag skall säga er att det var ingenting mindre
an angenämt för mig."
Professorn höjde på axlarne och sade leende:
"Ser ni, min vackra vän, det ar en stor konst att
kunna rätta sig efter omständigheterna. Om menni-
skorna insåge vigten och vissheten deraf, sa vore de
hundra gånger lyckligare. Det ar sannt att här ar
icke tillfälle till någonting stort, men ni vet sjelf att eder
skönhet och min vishet väckt alltför mycket uppseende
i verlden - professorn log härvid betydelsefullt -
vi måste låta verlden glömma oss; vi måste försvinna
för en tid. Här kunna vi nästan anse oss lefva i
månen. Nåväl, låt oss i alla fall nu begagna de
resurser som finnas."
äro ?"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:46:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/1/0501.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free