Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här låg en mängd stora stenar, sammanförda utan
ordning, tydligen bortröjda från den lilla trädgården,
och nu, som det syntes, ämnade till fortsättning af
den mur, som var påbörjad till stängsel från skogen
på denna sida.
Mannen stälde ifrån sig spaden, lade armarne i
kors öfver bröstet och tycktes beskåda det halffärdiga
arbetet med betänksamma blickar. Som han nu stod,
med ansigtet vändt emot månljuset, igenkände jag
honom genast: det var den mörkhyade främlingen,
hvars minne så länge förföljt mig, det var herr Harold.
Hans resliga växt, hans dystra och hemlighetsfulla
utseende, hans korta och svarta ögon, allt var detsamma,
utom drägten, som nu mera liknade en bonddrängs
än en fin och elegant herres. Det var mig i
alla fall fullkomligt säkert att det var samma man jag
sett på gästgifvaregården och på landsvägen för tvenne
år sedan.
Emellertid fanns med all denna likhet en stor
olikhet som förbryllade mig, och det var ansigtets
uttryck. Det anmärkningsvärda hos Harold, och som
just fästat sig i mitt minne, var lifligheten, vexlingen
i hans utseende, hans utomordentligt rörliga fysionomi,
och denna person, som nu stod framför mig, hade i
hela sitt ansigte något dödt, förstelnadt och själlöst,
som hos mig uppväckte en rysning. Jag skulle kunnat
påstå att jag såg Harolds kropp utan hans själ.
Just som jag inom mig gjorde dessa anmärkningar,
lutade mannen sig ned, vek upp sina skjortärmar och
fattade omkring en af de stora stenarne framför sig.
Jag begrep icke genast hans afsigt, ty stenen var
så ofantlig att dess tyngd skulle hafva varit för stor
för tvenne karlar, och då jag det oaktadt såg honom
lyfta den upp ifrån marken, var jag nära att förråda
min närvaro genom ett utrop af öfverraskning; det
liknade ett af dessa tvifvelaktiga konstgrepp, som
tillhöra akrobaternas prestationer.
Jag gned mig i ögoaen, jag trodde mig dårad af
någon synvilla; men nej, mannen dernere bar verkligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
