Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jag skall säga herrn," började han i en helt
trygg ton, då jag hunnit fram till honom, "att de
påstå den der herr Harold stå i kompakt med hin
håle, och en vill icke gerna tala om honom så länge
en är på hans egna egor, hvilka gå ända till den der
rishögen, men här inne i löfdungen kan jag gerna säga
sanningen."
"Åh bevars, var det hemligheten?" sade jag, förtretad
öfver hans dumhet. "Nå, hvad ar då orsaken
till denna tro?"
"Ack, vet herrn, det är många orsaker det. Först
så vill jag väl fråga om någon kristen menniska kan
vara dubbel, eller "vända syn" för en, som han gör,
så att på samma gång som jag ser honom på ena
stället, så har en annan sett honom långt derifrån, och
sen så kan väl herrn förstå att en fin och sjuklig herre,
som han tycks vara, inte ensam kan odla och bygga
hus och plantera och välta sten och arbeta som tio
karlar; och likväl så har allt det der blifvit gjordt
vid "Drömmen", som hans stuga kallas, utan att någon
menniska hjelpt honom dermed. Men om man går dit
en natt, så far man se huru det går till, fast en kan
få plikta för sin nyfikenhet med lifvet, som Kalle i
Brostugan fick, och derför så får han allt vara i fred
sedan dess."
Skogvaktaren tystnade, och huru barnslig hans
berättelse syntes och öfverensstämmande med de
hundrade mer eller mindre fantastiska bevis jag fått på
folkets sällsamma, ofta poetiska vidskepelse, så återförde
hans ord likväl minnet af min egen nattliga syn
och sällsamma försvinnande från stället; jag kunde ju
alls icke förklara hvarken hvad jag sett, eller hur jag
sjelf kommit en half fjerdingsväg derifrån öfver det
djupa, försåtliga kärret.
"Har ni sjelf någonsin varit der?" frågade jag tankfull.
"Ja, en enda gång, ett ärende från vår patron;
men jag vrickade min fot så illa, när jag snafvade
öfver en sten på hemvägen, att jag ännu har ondt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
