Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gå längre än tvärs öfver rummet. Denna väntan och
sysslolösheten, som stegrade min otålighet och nyfikenhet,
blefvo mig till slut odrägliga. Tvenne dagar äro
vid några och tjugo års ålder en lång tid, man kan
derunder hinna öfvergå från väntan till oro, från oro
till otålighet och slutligen blifva rent af förtviflad.
Jag hade hunnit till detta stadium, då jag på tredje
dagen beslöt att pröfva min förmåga och följa med
min värd, skogvaktaren, då han gick ut för att efterse
orsaken till det misstänkta ljud af yxhugg, som han
qvällen förut trodde sig hafva hört någonstädes i skogen.
Det föll sig visserligen temligen svårt att hålla
jemna steg med den hederlige Kjellman, hvars prat
under vägen påtagligen var ämnadt till min uppmuntran,
och det förfelade icke heller helt och hållet den
åsyftade verkan.
Han var en rätt klok och klipsk karl, en typ för
smålänningarne, med sin spetsiga näsa och sina smala
ben i blå ullstrumpor, der han gick framför mig med
bössan på ryggen och ett litet knyte dinglande på
yxskaftet öfver axeln, oupphörligt berättande historier
med den mest godsinta och gnällande dialekt i verlden.
Oaktadt hans välvilja och mina egna osparda
bemödanden, så måste jag likväl, efter en half timmas
mödosam vandring, medgifva att det var mig omöjligt
att komma vidare. Jag satte mig ned på en sten och
beslöt att vänta tills min följeslagare återkom ifrån
sin förrättning eller, om det dröjde alltför länge, att
ensam vända om hem, sedan jag hvilat mig tillräckligt.
Jag lade mig ned på mossan, otålig öfver mitt
värkande ben, och mumlade åtskilliga eder och mindre
välvilliga önskningar, öfver den hårdhändte Harold, som
icke ens talte att man såg på honom eller fanns i
hans grannskap.
Jag hade legat så ungefär en half timma, då ljudet
af steg, rasslande mellan riset och stenarna på något
afstånd ifrån stället der jag låg, kom mig att lyssna,
och helt ofrivilligt, utan afsigt, lutade jag ned hufvudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
