Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Fiskmåsarnes berättelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jag hörde att herr Sigge redan rest och den
främmande herrn också; Olle kom just från herregården och
berättade det, medan holländaren ännu var qvar, och
strax så skulle han fråga Olle också hvem notarien
var; det var en fasligt frågvis menniska."
Pella hörde just icke på hvad amman pratade,
hon betraktade tankspridd de uppklistrade grofva och
brokiga Nürnbergerarken, som på ömse sidor om en
vanställande spegel prydde väggen, och svepte sin schal
omkring sig för att återvända.
"Se så, Petter, plocka upp fiskbenen efter dig,"
återtog Lena och gaf den lilla gossen vid spiseln en
vänlig knuff i ryggen, i det hon passerade förbi.
Lilla Petter slickade af sina fingrar lika omständligt
som katten sina tassar, knäppte sedan ihop dem, mumlade
en bön efter sin förtärda aftonvard och bockade sig
sedan vid dess slut mycket siratligt framför katten,
innan han efterkom moderns befallning.
"Vill inte fröken sitta ned lite längre, så kommer
Olaus snart ifrån sjön; det börjar mörkna, och han
kunde få följa fröken hem," sade Lena, och satte fram
en stol, som hon aftorkat med sitt förkläde.
"Nej tack, jag går nu, annars skulle tant Emma
bli orolig; det gör ingenting att det är lite skumt, jag
har så många gånger gått denna vägen. Godnatt!"
Pella nickade åt den nigande Lena och lemnade
rummet.
Då hon kom ut, hade blåsten nästan upphört,
men hafvet rullade vågorna med dån emot stranden,
och himlen var mörk och regndiger, de kala klipporna
och den ödsliga heden föreföllo henne mera hemska
och obehagliga än vanligt.
Lenas ord hade skrämt på flykten de varma och
ljusa tankar, som hållit henne sällskap på bortvägen,
och låtit henne glömma vägens längd och ödslighet,
och i stället återfört hennes minne till morbroderns
hemska död.
Hon ryste vid dessa minnen, och vid den kulna
qvälluften, som isade hennes lemmar, och med hastiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
