Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Kärleksdrycken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Janne, som nu blifvit intresserad af Olles berättelse,
hvilken han åhörde utan ringaste tvifvel.
Man har i allmänhet icke begrepp om till hvad
grad allmogens, synnerligen skogsbons sinne ännu i
våra tider är uppfyldt af vidskepelse, och man
förvånas verkligen öfver dess förmåga att låna de
naturligaste och enklaste saker en mystisk och öfvernaturlig
färg, på samma gång man är frestad att beundra dess
fantasi, som är orsaken dertill.
Berättarens egen djupa öfvertygelse om sanningen
af sina ord, eller rättare hans förmåga att göra sin
historia fantastisk, inverkade så fullkomligt på hans
åhörare, att icke den ringaste tanke uppstod att förklara
den på naturligt sätt, och Jannes nyfikenhet röjdes
genom den uppmuntrande knuff i grannens sida, hvarmed
han beledsagade sin sista gissning.
"Ja, det vore omöjligt att du kunde hitta på’et,"
fortfor Olle, "derför må jag säga det. Ser du, mor
sade, att som hon nu stod der, så föll det henne före
alldeles som om det hade varit en mils väg emellan
henne och den der elden, som hon såg, det var som
om hon skulle tittat i ett nyckelhål och sett alltsammans,
för Skräll-Maja syntes henne liten som ett barn
der hon stod med sitt gula och hemskefulla ansigte,
men ändå så hörde hon hvart eviga ord som de sade,
så tydligt som om de stått bredvid henne."
"Nå, men hvem var det då som talte vid Maja?"
afbröt Janne otåligt.
"Jo, det var kontant en af de resande betjenterna,
som hon sett i köket på gästgifvargården. Hon kände
riktigt igen honom på hans underliga utseende, fastän
han icke hade något livré som de andra, utan var
klädd som en riktig herre och kunde tala svenska; de
andra kallade honom "munsjör", men han var ändock
icke den rätta herrn, för den var så rar så ingen fick
se honom."
"Hvad perkeln skulle han göra uppe i skogen
och stå der och parlera med Skräll-Maja, det går då
öfver mitt förstånd!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
