Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Kärleksdrycken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKYMNINGSPKAT.
som den lifligaste personifiering af det ondas princip i
Gunilds egen häftiga och glödande fantasi. "Hör mig,
Gunild, jag vill berätta för dig en saga, du kan anse
den sa, ehuru den ar sann - en saga om huru den
försmådda kärleken kan vända sig i hat, huru den
kan hämnas. O! Gunild, fattar du hvad ljufhet ligger
i nämden?- Den vi älska, den våra tankar, vår själ
tillhör, den förstår oss icke, den stöter oss bort, vår
kärleks eld kan icke hinna denna varelse, som vi vilja,
som vi måste ega; men flammorna af vårt hat, vår
hämd skall den icke undkomma, den skall qväfvas och
förbrännas deraf, den skall dö, men dö i våra armar/’
Simons i början hviskande röst hade blifvit högre
och vildheten och häftigheten deri nästan skrämde
Gunild; det var tydligt att han talade ur sitt eget
mörka, lidelsefulla hjertas djup, glömmande Gunilds
kärlek för sin egen.
"Eörsk räcks icke," fortfor han åter lugnare, "ser
du, det ar denna hämd jag vill visa dig, vill lära dig
att begagna; luta ditt öra till mina läppar, min saga
far icke horas af nattvinden en gång."
Simon låg nu på knä, med armen stödd emot deri
granstubbe, -vid hvilken Gunild satt; hans mörka ansigte
vidrörde nästan hennes hår och hans låga passionerade
hviskningar blefvo allt mera dystra och hemlighets-
fulla. Hans dämpade, men tydliga röst förenade sig
liksom med mörkret omkring dem, med vindens suckar
i granarne, och smög dof och sällsam in i den unga
flickans öra och upprörda, förvirrade sinne. Hennes
korta andedrägt och bleka kalla kind bevisade, att
Simons vilda och hemska ord funno väg till hennes
upphettade hjerna och oroliga hjerta.
Ändtligen tystnade han och fäste sina mörka,
olycksfulla ögon på Gunild, som tyst och darrande af-
hört honom och nu syntes sa försjunken i tankar, att
hon icke märkte hans forskande blickar och den ifver,
hvarmed han åter fattade hennes hand och sade:
"Nåväl, du svarar icke! GuniW, denna hämd
kunde bli din, denna ..."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
