Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Kärleksdrycken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
SKYMNINGSPRAT.
T.
l
harm bortkasta kärleken till denna bleka vekling. Säg,
säg, vill du icke det? Du älskar honom icke mer, du
hatar honom?"
Simon sjelf var vacker i detta ögonblick, ty kraften
af den känsla, som lyste i hans ögon, det passionsfulla
i hans röst och ställning hade förjagat det elaka och
lömska uttryck som vanligen utmärkte honom, och båda
dessa varelser, uppväxta utan konvenansens och bild-
ningens ofta förslöande tvang, hade utvecklat sig fria
och kraftfulla i alla de både goda och dåliga böjelser
naturen nedlagt hos dem, och stodo der nu, i hållning,
uttryck, rörelser och ord såsom skärande kontraster
till dessa oskadliga, negativa salongsmenniskor, ytliga
genom vanor och uppfostran, formade efter samma, en
gång faststälda mönster, onyttiga, natta, likformiga och
fadda som sockergrynen i en glasburk och liksöm dessa
endast skilda genom färgen.
Hvad dessa menniskor skulle anse såsom öfver-
drifvet, orimligt och endast passande på teatern och i
romanen, det var hos dessa båda naturens barn deras
eldiga och kraftfulla själs naturliga och nödvändiga
utbrott. Ty både teatern och romanen, om de ej äro
dåliga, söka endast återgifva naturen.
Simon lag qvar och väntade med oro svaret på
sina frågor, men Gunilds kind hade redan bleknat,
uttrycket af vrede och stolthet på hennes panna var
redan försvunnet; hon var qvinna, hon älskade, vreden
var endast flyktig, men smärtans bitterhet som efter-
trädde den var varaktig.
Simon såg och förstod vexlingen i hennes ansigte.
Han reste sig upp, och den glans af hopp som för-
skönat honom var med detsamma försvunnen, liksom
bilden af det förbiflygande silfver molnet i den mörka
källan.
För stolt att gifva ord åt sin smärta liksom hon
gjort åt sin vrede, tryckte Gunild händerna emot
hjertat och vände sig om för att gå, då bullret af
vagnar på vägen, som slingrade sig nedanför, väckte
henne ur sina tankar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
