Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Kärleksdrycken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
SKYMNINGSPRAT.
«.»
"Skilda! Och du tror att jag underkastar mig
det; du tillhör mig genom min viljas och min kär-
leks kraft, jag följer dig öfver allt, som själen följer
kroppen."
"Tala icke på detta sätt, det ar vanvett," sade
Gunild rysande; "ni har en gång afgjort vart öde, vi
hafva nu ingenting mer an minnet gemensamt. Earväl!"
Gunild vände sig om och flydde ur rummet, Nils
uppgaf ett doft rop af smärta och ville följa efter
henne; men Simon stälde sig hotande framför dörren
och sade kallt, med ett slags skadefröjd i sina mörka Ögon:
"Ni kommer icke ur fläcken, herr baron; sansa
er och här er missräkning som en man, hvilken väl
förtjenar den. Tillåt mig nu att följa er ut."
Nils gjorde en öfvermensklig ansträngning för att
icke i ett handgemäng med den öfvermodige zigenaren
gifva luft åt sin vrede och sin våldsamma sinnesrörelse,
han bet sina läppar blodiga, vände sig föraktligt om
och lemnade under tystnad rummet. –––––––––-
Det var först den andra dagens afton i skymnin-
gen som baron Nils återkom till sitt hem.
Den förskräckta Johan, som hela natten väntat
honom förgäfves, mottog honom med oroliga frågor;
men hans herre var blek som ett lik, svarade icke
ett ord och sjönk afsvimmad ned på soffan i sin säng-
kammare då han kom hem.
Den trogne kammartjenaren fick aldrig någon reda
på hur hans herre tillbringat hela detta dygn, som
han varit frånvarande, ty Nils visste det icke sjelf.
Emellertid hade hvarken hans fru eller svärmor
någon aning om hans bortovaro. Johan var alltför
klok och tystlåten för att åt någon meddela sin herres
besynnerliga uppförande.
Nils vaknade endast till -medvetande för att falla
i ett slags obegriplig letargi, en dof matthet och lik-
giltighet för allt, som endast vek den stund hvarje
dag, då Johan afgaf sin rapport om tilldragelserna inom
den österrikiske grefvens hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
