Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gruf-Tomten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖRUP-TOMTEN.
26
Ljusskenet föll rakt fram på soffan, det fanns
ingen der.
Det gifves ögonblick i vårt lif, när något ovanligt
mött oss, någon glad eller förfärlig öfverraskning, då
det ofta händer att vår aningsförmåga genast i första
ögonblicket uppfattat och insett den fullkomligt, men
endast som en blixt, vi sakna förmåga att qvarhålla
dess ljus, och i nästa ögonblick stå vi der åter, vän-
tande, ångestfulla och okunniga, för att nu i god ord-
ning och endast småningom för andra gången öfver-
väldigas af glädjen eller förkrossas af smärtan.
Eegina stälde lampan ifrån sig och öfverför rummet
med sina sökande, oroliga blickar; sanningen trängde
sig allt närmare inpå henne, men hon motstod den
ännu såsom allt för orimlig.
Hon genomflög alla rummen, granskade hvarje vrå,
ropande med bedjande, ångestfull stämma och återkom,
för att ändtligen af de öppnade lådorna, de vårdslöst
kringkastade kläderna, som Hugo nyss begagnat, låta
öfvertyga sig att hennes man verkligen var borta.
Hon stannade liksom förstenad och stirrade ned
på golfvet, fåfängt sökande att reda sina tankar, då
hennes ögon föllo på de små sönderrjfna papperslapparne,
och med kärlekens instinkt hopsamlade hon dem sorg-
fälligt, i den dunkla förhoppningen om någon upplysning.
Hon hade igenkänt några drag af Hugos stil, och
efter några minuters feberaktiga, brådskande försök
lyckades hon sammanstafva orden:
"Jag uthärdar icke, du återser . . ."
Hugo hade af brutit och sönderrifvit sin biljett,
hvars fragmenter han icke beräknat skulle falla i Ee-
ginas händer och till en oändlig grad öka hennes straff.
Den arma qvinnans döende blickar sväfvade åter
och åter öfver dessa mystiska ord, hvilka lika väl
kunde innebära en hotelse som en förhoppning, och
for hvilkas fortsättning hon velat gifva sitt lif, ända
tills hennes ögon slöto sig och hon siönk afsvimmad
till golfvet. J
Claude Gerard. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
