Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gruf-Tomten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
SKYMNINGSPRAT.
"Det Ijlir en stygg fläck på mattan, ring nu på
Nilsson och säg till att det blir borttorkadt."
"Ack, tant, förlåt oss, jag ar nu sa ledsen öfver
vår ovarsamhet," sade Elfrida bedröfvad och såg ängs-
ligt på den förtretade frun.
"Du kommer att få många obehagliga stunder i
lifvet, min lilla stackars Elfrida, genom lifligheten af
ditt lynne och din obetänksamhet; det kommer troligen
att blifva den stötesten, emot hvilken du ständigt
kommer att snäf va, och ditt hjertas hela godhet skall
tyvärr icke kunna reparera dina små felsteg," sade
häradshöfdingen i reflekterande ton och såg med en
medlidsam ömhet efter den unga flickan, som med
nedslagen min gick att ringa på betjenten, under det
att Carl Adolf, förtjust att hafva undsluppit för sa
godt köp, kastade en triumferande blick på sin kusin.
Just i detsamma inkom friherrinnans kammar-
jungfru och sade nigande:
"Hennes nåd ber att häradshöfdingen ville hafva
godheten att komma in till henne."
"Far jag icke följa med, Sofie ?" frågade Elfrida ifrigt.
"Nej, jag tror att hennes nåd vill tala enskildt
med häradshöfdingen."
"Hvarför det? Ar mamma uppstigen? Hur mår
hon, Sofie, nämnde hon icke mig?"
"Hennes nåd ar klädd och säger sig må väl, men hon
ser mycket matt ut," sade flickan till svar på Elfridas
fråga och följde efter häradshöfdingen ut genom dörren.
Båda två passerade genom tamburen och förstugan
och Sofie öppnade slutligen dörren till Eeginas rum
och släppte in häradshöfdingen, och som en fullkom-
lig kammarjungfru stannade hon sjelf qvar utanför
dörren några minuter, i hopp att kunna uppsnappa
någonting af samtalet. Hon hörde emellertid ingen-
ting; det var således verkligen något, som förtjente
att höras efter man talte sa lågt, och den eleganta
kammarjungfrun, som för tillfället besörjde Eeginas
uppassning, drog sig förtretad tillbaka, tog sitt arbete
och satte sig sa nara dörren hon möjligen kunde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
