Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gruf-Tomten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUF-TOMTEN.
367
annan stjerna blänkte redan fram på den djupblåa
himmelen, då Eegina sköt upp den tunga jernporten
till kyrkogården och med dröjande och rädda steg gick
upp for backen under träden, som på ömse sidor skug-
gade förfallna och längesedan glömda grafkullar, der
det långa gräset redan gulnat och halftorrt böjde sig
för qvällsvinden.
Regina hade hunnit upp till kyrkan utan att varse-
blifva någon menniska. Der borta i mörkret, under
de stora balsampopplarne på andra sidan, reste sig
några grafmonumenter, och den upprörda unga qvinnan
stannade ett ögonblick orörlig: hon tyckte att an det
ena, an det andra deraf, antog menskliga former och
närmade sig.
Hon lyssnade och såg sig forskande omkring. Nej,
hon var ännu ensam och tystnaden och lugnet omkring
henne blefvo liksom ännu märkbarare af det dallrande
asplöfvet uppöfver henne.
Hon mätte med blicken tanklöst och omedvetet
kyrkans grå murar, och då hon såg dörren öppen,
närmade hon sig mekaniskt, liksom om hon kommit
dit för att beskåda dein såsom en märkvärdighet.
Ehuru liten reflexionsförmåga Eegina i detta ögon-
blick egde, kunde hon likväl icke hindra sig från en
hastig förundran att finna, då hon trädde öfver tröskeln,
det inre af kyrkan sa litet; ty de ofantligt tjocka
murarne och de många klumpiga pelarne, som uppbära
hvalfvet, lemna knappt något rum emellan sig.
Denna kyrka ar också bygd på fjortonhundratalet
och vittnar i sanning mera om tidens smak för det
solida an det skona, man tycker sig nästan inkommen
i en ofantlig pomadburk, hvars egentliga ändamål ar
en obetydlighet emot dess yttre former.
Det ringa ljus, som de små dunkla, solbrända
rutorna, hvilka egde mera bly an glas, kunde insläppa,
bortskymdes nästan helt och hållet af de stora pelarne,
och kyrkan var i detta ögonblick nästan fullkomligt
mörk. Emellertid gick Eegina in, hon kände en åtrå att
kasta sig ned vid detta lilla klumpiga.och fula altare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
