Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gruf-Tomten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRTTF-TOTVTTEN.
38
Jakob drog det styfva hårtäcket öfver sitt lurf-
hufvud och en minut derefter voro alla tre, den
lilla enstaka backstugans invånare, försänkta i tystnad
och mörker, om icke i sömn.
Då Lotta såg Matts försvinna och utan afsked
fly inåt skogen ifrån både hennes hotelser och hennes
kärlek, hade hon ingen aning om att de båda haft ett
vittne vid sitt möte.
Erik hade emellertid iakttagit hvarje ord och
hvarje rörelse af sin svåger, och då Matts upprörd och
utom sig skyndade bort, följde Erik tätt efter honom.
Matts tycktes icke ämna återvända till sitt hem,
eller också tog han fel om vägen, ty han stälde sina
brådskande och liksom medvetslösa steg åt ett helt
annat håll och Erik ville icke gifva sig tillkänna, förr
an de voro tillräckligt långt aflägsnade ifrån den stac-
kars grufarbetaren s plågoande, hvars olyckliga och en-
visa kärlek tycktes hafva ådragit honom sa mycket
lidande.
Matts syntes icke tänka på att söka någon väg,
han fördjupade sig i ris och stubbar, sa att Erik hade
svårt att kunna behålla honom i sigte i skogens mörker.
Ändtligen stannade han utmattad, som det tycktes
mera af sina upprörda känslor, an af vägens otill-
gänglighet.
Han hade kommit till en liten öppen fläck i skogen
och Erik såg honom kasta sig handlöst ned på marken,
med händerna sammanknäppta under utbrottet af denna
vilda, sanslösa smärta, som besegrat allt, ända till sjelf-
bevarelsens mäktiga instinkt, och som väljer dödens
fasa framför sina qval. Hans döfva suckar öfvergingo
slutligen till snyftningar och frammumlade ord, hvilkas
förtviflan och ånger lockade tårar i den redlige Eriks ögon.
"Matts!" ropade han sakta, i det han steg fram
och lade sin hand på den knäböjandes axel. "Matts,
käre Matts, hör mig. Det ar jag, det ar Erik," tillade
han ängsligt, då Matts vid ljudet af hans rost upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
