Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 3. Gruf-Tomten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39 SKYMNINGSPRAT.
*
skäggiga kinder. Um han lefde riktigt, sa skulle han
väl icke ännu efter tio ar finnas i grufvan?"
"Det ar också det allra besynnerligaste, och derför
sa lefver han icke heller sa riktigt."
"Hvad menar du? Karras icke med mig, jag ut-
härdar det icke," sade Matts darrande och med ett
barns ödmjuka och bönfallande röst.
"Han lefver i alla fall, du kan vara säker derpå,
och jag skall nu berätta dig den andra delen af min
historia, som jag lofvade dig. Jag var visst ett barn,
bara tio ar, när den onde ingaf dig detta fasliga
orådet; men jag var anda icke sa dum och jag begrep
genast att jag sett någonting, som jag borde tiga med,
om jag icke ville bringa olycka öfver dig, som jag höll
mycket af, alldeles som en bror. Jag var alldeles
förskrämd då du gått din väg och jag hade icke mycket
sansat mig när jag kom hem, sa att mor sade att jag
var sjuk och jag fick lägga mig strax; men jag kunde
icke somna på många timmar och tänkte bara på dina
händer huru de sett ut. Det var blod på dem. Och
aldrig, aldrig har jag kunnat glömma det." Erik for
med handen Öfver pannan och Matts suckade tungt ur
djupet af sitt ångerfulla hjerta.
"Du lade väl icke märke till att jag länge var skygg
för dig," fortfor Erik; "din egen uppsyn och sinnes-
stämning voro dessutom sa förändrade, att det kunde
vara skäl nog för min köld; du var icke glad och vän-
lig som förr och vi blefvo aldrig mera förtroliga som
vi varit. Men jag höll dig kär i alla’fall. Det var flera ,
dar efter denna qväll, då jag följde med far ned i grufvan.
Jag brukade byta om borr åt honom, hjelpa till att
lasta i malmen och i synnerhet springa ärenden åt dem
der nere, och derunder var jag just inte alltid sa fort-
färdig af mig; jag hade mina egna gångar och gömslen,
och då jag kröp fram i en af dessa, der visst ingen
menniska någonsin varit, eller den någon ens visste om,
sa hittar jag på den stackars främlingen, som jag sett
nedstiga i grufvan med dig : han satt upprätt på marken,
med ryggen emot bergväggen."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:47:40 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ljungste/2/0392.html
