Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gruf-Tomten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OEUF-TOMTEN.
397
De båda qvinnorna sutto tysta och Erik fortfor
efter några minuter:
"Det var ett tungt värf, att gå till den stackars
frun med denna bekännelse; men Matts sade mig att
han hellre bekände allt för presten och länsman an
för henne, som han gjort en sådan hjertesorg. Jag-
trodde i början att hon rent af skulle gå åt dervid,
och i sin bedröfvelse och öfverraskning springa ut och
tala om alltsammans för friherrinnan, som satt utanför;
men hon sansade sig och talade sa vackert, medan
tårarne rullade utför hennes hvita ansigte, och sade
att hennes egen djupa sorg under många ar lärt henne
hvad ånger och lidande betyda; att hon väl kände en
kristens pligt, att under inga vilkor hämnas, och att
jag skulle helsa Matts med hennes förlåtelse och hennes
löfte, att genom henne skulle ingen i verlden få kun-
skap om hans brott, och sa bad hon mig att hjelpa
henne finna och hemföra den stackars olycklige herrn."
"Jag måste gå till henne, Erik; jag vill gå till
henne för att tacka och välsigna henne; hon som sjelf
älskat sin man sa högt, hon skall förstå, hvad hon
gjort för mig," sade Anna ifrigt.
"Du kan göra det framdeles, ickfc nu; men det
ar redan sent, jag skulle möta henne och hennes svå-
ger vid grufvan; jag råkar då också Matts och kan
hviska några tröstens ord i hans öra. Gud vare med
er här hemma!"
Erik försvann. Och de båda qvinnorna sjönko
ned på sina knän, upplösta i dessa böner utan ord, der
hela vår själ i en oändlig låga af tacksamhet söker
himlen och Gud.
Erik hade emellertid icke hunnit fram till grufvan,
innan han stannade bestört vid anblicken af den mängd
menniskor han såg samlade deromkring. Åsynen af en
hop menniskor, som tysta skocka sig tillsammans, inger
alltid aningen om en olycka, men vid den dystra hem-
lighetsfulla öppningen till en grufva, hvars underjor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
