Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Ett bref.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna isande köld, denna motvilja, som all min
ömhet endast ökar. Åh, jag vet, det kan icke vara
någon annan orsak än en annan kärlek, en annan som
intagit den plats i ditt hjerta, som borde vara min;
du har icke nekat härtill, du har icke besvarat alla
mina enträgna frågor. Nu, Julia, är mitt tålamod
uttömdt, jag har rätt att höra sanningen."
"Och du skall få höra den, men sedan, Henrik,
återse vi aldrig hvarandra."
"Julia!" utropade öfversten uppspringande.
"Hör hvad jag säger dig," fortfor Julia lugnt och
såg sin man stadigt i ansigtet. "Jag älskar dig icke,
jag kan aldrig älska dig som make, skälet dertill
tycks mig att du borde känna, men efter du icke
gör det, så finner du förklaringen här." Hon lade
i sin mans hand det lilla konvolut, hvars innehåll
nyss legat kringspridt på chiffonnieren, vande sig bort
och försvann genom dörren midt emot.
Öfversten stod några minuter orörlig, öfver hans
kinder smögo sig en blekhet och kyla, som ett spökes
andedrägt hade vidrört den, hans hand darrade lindrigt,
och han snarare föll än satte sig ned i soffan.
Han vände mekaniskt detta papper, som var hoplagdt
i form af ett bref, hvars sigill var brutet, och
som på baksidan hade denna adress: "Till min dotter".
Ändtligen uppvek han papperet, som borde innesluta
den förklaring han önskat. En förklaring, som
emellertid icke mera tycktes vara af nöden. Första
raderna af denna stil, som mötte hans ögon, och som
syntes vara honom allt för väl bekant, kommo tårarne
att tränga fram ur hans ögon, han förde papperet till
sina läppar, och hviskade qväfd af en sällsam och
oförklarlig rörelse: "Julia, Julia ..."
För hans blickar, beslöjade af tårarnes magiska
flor, skymta en hel lefnads ljus och skuggor, han ser
sig sjelf i ungdomens friskhet, ser sina ljufva, halft
oförstådda, känslor och förhoppningar återfödas, ser
henne, som var föremålet derför, lika ung, lika svärmande
och lycklig som han sjelf; dessa blad, på hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
