Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Ett bref.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med ett ord, betjentens underrättelse att grefvinnans
gamla grå hästar syntes i allén, var alltid signalen
till ett slags förtrollning öfver oss allesammans,
och liksom barn, öfverraskade under lek i skolan,
rusade vi om hvarandra och gjorde allting bakvändt,
just i vår ifver att visa oss strax i början på det allra
fördelaktigaste.
Nåväl, denna söndags morgon hade jag stigit upp
tidigare än vanligt och med madame Staëls ’Délphin’
under armen, begaf jag mig ned i trädgården. Denna
bok med sina passionerade bref, sin förbjudna kärlek och
öfverallt genomträngd af intrigerna, skandalerna och
stora verldens qväfvande atmosfer, var ingen synnerligt
passande lektyr för ett barn, midt i naturens
och vårens sköte, midt ibland dessa knoppande träd,
denna rena luft, detta fågelqvitter och de harmoniska
ljuden af kyrkklockorna, som ringde till gudstjenst.
Jag hade funnit denna bok bland annat skräp på
en handkammare, der en mängd gamla böcker lågo
och, ända till passion begifven på läsning – likasom
alla barn af ett svärmiskt och lifligt lynne – hade
jag som god pris tagit den med mig. På samma ställe
hade jag redan förut letat ut åtskilliga af La Fontaines
sentimentala romaner och funnit dem förtjusande, ehuru
Herminie, som vid åsynen af dessa böcker i min kammare
skrattande utropat: "Nå, ma chère, jag tror du
roar dig med salig La Fontaine; hur kan det skräpet
sysselsätta dig?" dömt dem helt ogynsamt, men likväl
icke förbjudit mig dem. Emellertid förekom mig nu
Delphin mindre underhållande, dess långdragna extaser
tröttade mig, då jag ingenting begrep deraf; jag lät
boken, som dessutom var tung och tjock som en bibel,
falla ned i gräset jemte mig, och öfverlemnade mig
blott åt det behag, som den friska morgonen egde.
Jag hade legat så en stund, med ögonen fästa
på de sväfvande molnen, då jag hastigt väcktes ur
mitt drömlika tillstånd genom min fars röst; jag tittade
mellan de till hälften lofvade grenarne på fläderbusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
