Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Det obrutna brefvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 ONKEL BENJAMINS ALBUM*
".s
i
"Du bör icke förundra dig deröfver," sade Emilie kallt, i det hon åter inträdde. "Det var alla möjliga anledningar att tro henne åtminstone ega kännedom om stölden, hvarom jag också skref till dig, och ingen kunde tveka i öfvertygelsen, att hon verkligen hade * j en hemlighet, ett brott att dölja."
"O, min Gud, hur hårdt blir jag icke straffad för den olyckliga tanklöshet, som min stackars mor sa ofta fördömde! Yet ni, hvarför Alitza teg, hvarför det arma barnet hellre uthärdade skymfen af edra misstankar an förklarade, huru den olycksaliga näsduken kommit i hennes rum ? Ack, hennes hemlighet, hennes enda brott var kärleken till mig! Jag hade velat säga er alla det i hennes egen närvaro, men lika godt, ni måste veta det genast. Hör på, då jag icke fick ned båda paketen på en gång genom krukans öppning, tog jag bort näsduken, som var lindad omkring dem, och stoppade den i min ficka, för att icke lemna den qvar och derigenom i förtid förråda mitt puts; jag glömde den sedanom natten i Alitzas rum."
"Du, i Alitzas rum? Ah, det var då detta brott hon dolde!" utropade Emilie med harmfull förvåning.
"Ja, jag sjelf. Och ingenting kunde vara mera oskyldigt; Alitza ar min trolofvade fästmö, men som jag visste, att mamma och kanske äfven du skulle ogilla detta väl, har Alitza samtyckt att hålla vår förlofning hemlig, tills jag återkom. Jag kunde likväl icke lemna henne på sa lång tid, utan att få säga henne ett mindre kallt och stelt afsked, an det ni alla bevittnade, och hon tillät mig att återkomma ett par timmar derefter, för att träffa henne ännu en gång. Jag hade medtagit min egen portnyckel, men dörren till korridoren öppnade hon för mig; låset ar mycket klumpigt och trögt, och hon hade dervid råkat att såra sin hand; då vi inkommo, såg jag att den blödde, och lindade min näsduk deromkring. Olyckligtvis ihågkom jag icke, eller fäste ingen vigt vid, att det var densamma jag ännu bar på mig, hvilken legat omkring penningarne, och Alitza, som var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
