Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Jättegrytan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättade händelsen på sitt vanliga osammanhängande och förvirrade satt.
Den stackars Märta hade hela förmiddagen varit sorgsen och orolig, och slutligen hade denna oro stegrats till den grad, att hon öfvertalat en af de hemmavarande drängarne, att ro sig öfver en liten insjö, som låg strax vid gården och hvaröfver man brukade färdas för att förkorta vägen till kyrkan; hon ville möta och följa fästmannen hem.
Man kom också mycket riktigt fram till kyrkan, innan ännu gudstjensten var slut, hon fick höra det lysas till äktenskap för sig, och man anträdde hemfärden tillsammans med trädgårdsmästaren och ännu en annan af gårdens folk.
De båda förlofvade och den karlen, som följde Märta, voro tillsammans, och de båda andra följde efter i den andra båten.
Sjön var lugn som en spegel; Lars rodde den ena åran, och då han ett ögonblick släppte den, föll den i vattnet. Han sträckte sig oförsigtigt ut öfver båten för att fatta tag i åran och föll sjelf i sjön; som han kunde simma, hade troligen ingen fara varit för handen, om icke Märta, gripen af en panisk förskräckelse, hastigt utropat: "Se der! Jag visste det väl, trollen vilja ha igen sitt offer," och i detsamma kastat sig sjelf efter. Hon hade klifvit på kanten, den platta ekstocken kantrade, och alla tre voro nu i vattnet. Den andra båten, som var ett stycke efter, kom emellertid fram, man såg Lars flera gånger öfver vattenbrynet, men den sanslösa Märta, som hängt sig fast vid honom, drog honom ned igen; och då man ändtligen fick upp dem alla, var den olycklige fästmannen död.
Knappt hade de slutat den många gånger afbrutna berättelsen, innan en spöklik varelse kom ut ifrån stugan och gick uppåt allén.
Det var den arma Märta. Hon gick med vacklande steg som en drucken, och då hon kom midt för vår vagn, stannade hon ett ögonblick, upplyfte handen och pekade med utsträckt finger på mig med en blick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
