Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Hastfordska vapnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvassa tänder sleto ögonblickligen sönder mannens dåliga jacka och rispade hans ben, men i nästa sekund låg hunden gnisslande och blodig, träffad af främlingens påk, hvilken tycktes hafva blifvit förd med kraften och skickligheten hos en slagtardräng.
Den lilla gossens vrede och förskräckelse vid hans lekkamrats och älsklings fall frampressade ännu ett rop ifrån hans läppar, men det qväfdes af förundran, då ett annat blandades dermed, och han såg vid mannens fötter och upplyft af hans armar en liten flicka, ännu mindre än han sjelf och vacker som en engel.
Hvar hade hon väl kommit ifrån, hade hon varit dold bakom främlingen eller krupit fram ur den låda, som denne bar på ryggen? Hugo hade icke sett henne förut, hon liknade med sitt gula och yfviga hår och sina rosenkinder en liten elfva, ur en af de sagor hans sköterska berättat.
Den lilla flickan slingrade sina armar om den skäggige mannens hals, och med barns snabba vexling af intryck kastade hon en leende och strålande blick på gossen, omedelbart efter den af förfäran, hvarmed hon nyss betraktat hunden.
Hela denna scen hade icke upptagit mer än en minut, i den nästa var Hugo ensam. Barnet och mannen voro försvunna tyst och hastigt som de kommit, och gossen skulle hafva trott sig drömma, om icke den sårade hunden legat framför honom, vittnande att uppträdet verkligen passerat.
I stället att, som de flesta barn skulle hafva gjort, springa in i huset och ropa på hjelp, satte han sig snyftande ned i gräset, strök det stackars djurets raggiga pels och tog dess blodiga hufvud i sitt knä.
Hunden rörde sakta på svansen, slickade matt hans händer, såg på honom med det enda öga han hade oskadadt och framstötte ett lågt och rosslande ljud ur det krossade bröstet.
Nära en halftimme förgick och gossen satt ännu orörlig. Solen var långt nedom bergen, men hela natten är ljus vid denna tid af året, och den klara,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
