Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Hastfordska vapnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
främmande kom in, blef hon alldeles förskräckt och så hvit i synen som ett lakan. Det tycktes icke, som om hon särdeles älskade sin far, fastän han talte mycket vänligt till henne. Han bad mig strax att lemna rummet, och jag gick ut förstås, men som jag hade litet att syssla just utanför dörren i vårt rum, så hörde jag dem tala der inne, ehuru jag icke förstod ett ord, ty den främmande talade visst tyska, eftersom jag tror, och Emma svarade så lågt och så litet, att ingen kunde bli klok på hvad det var, och slutligen kommo de ut och satte sig i vagnen och reste sin väg, som jag sagt."
Det var tydligt, att qvinnan verkligen talat sanning, och Hugo tviflade så mycket mindre derpå, som alla hans egna mörka och obestämda aningar denna natt voro bekräftade af hennes ord. Han stod en stund bedöfvad och villrådig, det återstod ingen vidare upplysning att få, och tröstlös kastade han sig i vagnen och for hem igen.
Han påminde sig den främmande karlen, som troligen följt honom ända ifrån hotellet och spionerat på honom dagen förut, som han sett vid porten till Elinas bostad, och som han fann före sig i förstugan, då han återkom om natten. Det skulle således hafva varit minnet, som upprört honom så häftigt, ehuru han då icke kunde klart uppfatta det; denne man var då densamme, som varit hans barndoms förskräckelse, hans olycklige faders mördare och nu förstöraren af hans egen sällhet.
Den första fråga han stälde till uppassaren, då han återkom, var efter den resande i n:r 12.
"Han har rest, jag förde åtminstone hans saker till ångbåten, som klockan nio afgick till Stettin; men jag såg icke till honom sjelf," svarade denne.
"Och hvad var det han hette?"
"På hans kappsäck stod Heinrich Grübe."
Hugo förde handen till pannan och sjönk ned på en stol i stum förtviflan. Hvartill tjenade väl kunskapen om detta namn? Han kände inom sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
