Samlade berättelser
af Claude Gerard
Svenskt original
Fjerde delen.
Jernringen.
Stockholm.
Albert Bonniers förlag.
Stockholm.
Alb. Bonniers boktryckeri 1873.
Svenskt original
Stockholm.
Albert Bonniers förlag.
Stockholm.
Alb. Bonniers boktryckeri 1873.
Romanen Jernringen, som utgör den fjärde volymen av Aurora Ljungstedts Samlade berättelser, utgavs först som följetong i tidningen Nya Dagligt Allehanda 1871 och trycktes i Samlade berättelser 1873. Jernringens huvudperson, Juanna, är en besinningslös kokett som drivs av ett stundtals oresonligt hat mot manssläktet. Hon är på många sätt en klassisk romanfigur: den undersköna men onda kvinnan som krossar alla män hon kommer åt. Men ondskans natur är ett genomgående diskussionsämne genom Jernringen och det är inte alltid så klart vem som egentligen förgör vem i berättelsen. Är Juanna verkligen ond, eller är hon bara ett offer för den mystiska förbannelse som sätter ett barn i varje generation av hennes släkt i djävulens våld? Vem är offer och vem är förövare? Är männen offer för Juannas förförelsekonst, eller är Juanna ett offer för männen, som växlar mellan att tillbe och intensivt hata henne?
Männen i Jernringen uppträder ofta i ett slags manligt kollektiv och det är också som kollektiv som Juanna hatar dem. De män som hon lär känna på ett personligt plan utsätts inte för hennes hemska förförelse eller hat. I romanens början ingår flera av männen en pakt för att krossa Juanna –- som hämnd för oförätter riktade mot dem själva eller drabbade kamrater. De berättar vid samma tillfälle historier för varandra om olyckor som Juanna ställt till med, vilka läsaren stundtals måste fråga sig om inte de drabbade själva ådragit sig: Juannas största brott verkar vara att exponera männens otrohet inför omvärlden. Hon är övertygad om att alla män sviker och bedrar, vilket hon också bevisar: hon ödelägger äktenskap efter äktenskap eftersom ingen förmår motstå henne. Juannas hat ter sig ofta, t ex i ljuset av en av hennes mest despotiske och elake förföljare, lord Greffe, tämligen rimligt. När en manlig bekant vädjar om något slags kvinnlig ömhet hos Juanna får han en fnysning till svar:
"Ni kunde åtminstone drömma om kärlek..."
"Om männens egoism och qvinnornas förnedring! En skön dröm i sanning!... Jag har sett tillräckligt, för att bli varnad derför..." (s. 353.)
Romanens vändpunkt illustreras i två scener: den ena då en man faktiskt väljer sin hustru framför Juanna och den andra i mötet med Ingrid, en ung kvinna som vill lära känna Juanna, som är intresserad av något mer och något annat än hennes skönhet. Dessa två händelser, som för Juanna bevisar möjligheten till kärlek och vänskap, inleder den försoning som hon i själva verket strävat mot genom hela romanen. Tvärs igenom hatet lyser nämligen hela tiden antydningar till ånger och hopp om ett annorlunda liv, som här i en scen mellan Juanna och samme bekant som citerades ovan:
"Jag har i sanning sett ett ansenligt antal af ert kön för mina fötter, dumma och qvicka, fula och vackra, gamla och unga, och jag har funnit dem alla lika litet intressanta, och ingenstädes har jag funnit ens en skymt af hvad jag sökt."
"Och detta är?" frågade baron Emmerik med en något spefull min.
"Lif och lycka! [...] Jag har sökt det öfverallt, i äfventyr och prakt, i uppfyllandet af hvarje den vildaste nyck, i intriger och narrverk, i grymhet och list, i veklighet och njutning. Förgäfves, förgäfves! Jag har aldrig hunnit min brinande längtans mål, denna ljufva tillfredställelse och harmoni, hvarom jag drömt... (s. 211.)
I vägen för Juannas längtan efter "lif och lycka" står hela tiden släktförbannelsen, men även män ur den grupp som gjort upp planer för att krossa henne: t ex den mystiske markis Zorilla, som lurar Juanna att använda sin religiösa instinkt till förmån för hans maktlystna intriger.
I den tidiga följetongsversionen av ett annat av Ljungstedts verk, En jägares historier, ingår en berättelse, "Den döda grefvinnan", som är en tydlig föregångare till Juanna-gestalten. Här blir en ung man hopplöst och onaturligt förälskad i en grevinna som ständigt bär mask för ansiktet, något även Juanna gör i stora delar av Jernringen. Grevinnan heter Juanella och lider, även hon, av en släktförbannelse som yttrar sig i ett svart märke på armen (I Juannas fall rör det sig om en svart ring), brist på medkänsla och oerhörd tjuskraft. Den korta, skräckromantiska berättelsen "Den döda grefvinnan" har utan tvivel stått modell för det större arbetet Jernringen.
Flera av Ljungstedts verk gick som följetonger i Nya Dagligt Allehanda, men i en artikel i tidningens veckoupplaga många år senare framhålls särskilt Jernringen som ett av de mest populära, "den mest gripande af alla lifsskildringar". Artikeln hävdar också att "man motsåg tidningsnumrets ankomst med ett af längtan och ifver bultande hjärta" och att följetongen tillhörde Sveriges mest sönderlästa, eftersom den klipptes ut ur tidningen och vandrade runt i bekantskapskretsen. I artikeln anses dock den personteckning som fascinerade så mycket 1871 alltför osannolik för att fängsla en läsare 1908 (Allehanda för hemmet: 29/2 1908). Och det är klart, den vackra Juanna som får alla män på fall med sin dödliga tjuskraft är inte som hämtad ur någon socialrealistisk skildring direkt. En nutida läsare kan dock fortfarande njuta av spänningen i denna rafflande roman, samtidigt som den kritiserade personteckningen faktiskt fascinerar.
Hur den samtida opinionen i övrigt tog emot Jernringen är idag svårt att svara på, eftersom den forskning som hittills gjorts på Ljungstedt är mycket liten och dessutom inte behandlar just denna roman mer än i förbigående. Fler tidningar än den som publicerade följetongen skulle förstås behöva undersökas för att kunna göra en någorlunda trovärdig receptionsanalys. En artikel av Ljungstedts bror, pseudonymen Cervus, antyder dock att Jernringens "moraliska tendens" har ifrågasatts av mindre positivt sinnade läsare än artikelförfattaren: "[...] nu ligger för oss Allehandas stora följetong "Jernringen" som, om ock dess början möjligen kunde gifva anledning att misstänka en mindre moralisk tendens, likväl, efter hvad jag nu ser, är en förträfflig roman, ett ytterligare steg framåt af denna författare" (Nya Dagligt Allehanda 6/5 1871. Ursprungligen publicerad i Norrköpings Tidningar).
Antagandet att Jernringen kritiserats ur ett moraliskt perspektiv bekräftas av det för Aurora Ljungstedt ovanligt personliga förord som skrivits till Jernringens publicering i Samlade berättelser. Förordet fascinerar, med sin blandning av urskuldande inför, och förebråelse av, läsaren. Ljungstedt börjar med att enbart "hoppas [min kursivering] att man förstår och gillar" hennes "innersta mening; förstår att den allvarligaste sanning stundom kan sägas under ett skämt och att smärtan ofta döljer sig under ett leende?" (s. 5). Sedan ber hon om ursäkt för det ogenomtänkta sätt varigenom romanen tillkommit: "Jag skref den nu liksom i flygande, utan att besinna mig på dess möjliga öde, och man tryckte den alltsom jag skref, nästan innan ännu bläcket hunnit torka" (s. 7). Samtidigt finns en anklagande ton, till att börja med apropå en roman av Octave Feuillet: "Hvad hopp har man väl att blifva förstådd, att finna en skymt af medkänsla, då läsaren företager sig att liksom hålla ens bok upp och nedvänd framför sig" (s. 7). Den anklagande tonen ökar i styrka och det blir till slut tydligt att författaren anser sig orättvist attackerad av de läsare som missuppfattat hennes intentioner:
Den [Jernringen] har nu ansetts värd att tryckas ännu en gång, men dermed är visst inte sagdt, att den blifvit gillad hvarken af den publik, hvilken för sitt omdöme behöfver ständig fingervisning till en sens moral i abc-boks- eller fabelstil, eller af den, hvars egen fantasi, ständigt irrande vid förbjudna gränser, tror sig vädra en afsigt eller fara, som aldrig finnes och anser sedoläran "opålitlig" om författarens hjerta vågar hviska ett "noli me tangere", som stundom kommer honom, att, genom en sarkasm, en paradox eller ett infall, vilja dölja den känsla, som ligger hans eget själslif allt för nära. (s. 7 f.)
En annan källa, skriften Claude Gerard (Stockholm 1883) skriven tio år efter Jernringens tryckta utgåva av ännu en släkting till Ljungstedt, Erik Georgsson Hjort, tycks visa att Ljungstedt intagit en mer blygsam position än förordet till Jernringen antyder. Här kan vi läsa att författaren var missnöjd med delar av sin produktion och förhindrat att vissa saker tryckts om i hennes samlade verk. Romanen Jernringen ska hon egentligen ha velat utesluta, men låtit sig övertalas att trycka om av sin förläggare. Ljungstedt säger, enligt samma skrift, att:
Jag borde kanske aldrig skrifvit den, ty det är ett medgifvande åt den onekligen osmakliga, på den tiden moderna franska "frou-frou-litteraturen". Man är fängslad deraf så länge man läser den, men då man slutat känner man sig illa till mods. Denna flacka moral är för fransk för våra nyktra svenska lynnen och kan också bestraffas med benämningen "opålitlig". (s. 5. "frou frou" betyder frasande och syftar antagligen på ungefär "den smaklösa" litteraturen.)
Kanske har Ljungstedt ändrat sig, kanske ljuger Hjort, kanske är hon mer blygsam när hennes pseudonym har avslöjats (vilket skedde 1876, alltså efter utgåvan av Jernringen och innan utgåvan av Hjorts Claude Gerard). Kanske är allt bara ett spel i Ljungstedts ofta mycket avancerade rolldiktning. Vad Ljungstedt "egentligen" ansett om Jernringen och dess kritiker är förstås svårt att spekulera i. Oavsett detta så imponerar den kaxighet som maskeras bakom den ödmjuka avslutningen av Jernringens förord: "Aldrig har jag vågat hoppas, kanske icke ens önskat, att vinna hvad man kallar popularitet, men hoppet att vinna en eller annan vän, som förstår att stundom läsa mellan raderna, kan jag icke helt och hållet öfvergifva" (s. 8).
Sidan 579 i den tryckta boken är verkligen paginerad 479; det är inte ett fel i scanningen.
Se också vårt förord till hela verket.
