Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Kristinas hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 JEKNKINGEN.
Som en olycka sällan kommer ensam, så hade
den stackars gubben knappt hunnit sansa sig efter
dessa slag, innan den sockerbruksegare, som i’många
år förbrukat hans ben sv ärta och hos hvilken hans lilla
förmögenhet var placerad, gjorde cession.
Det lilla trähuset såldes, fabrikören nedlade sin
anspråkslösa fabrik, och alla den lilla gårdens fredliga
invånare blefvo skingrade.
Hermans sorg ådrog honom en långvarig och farlig
sjukdom, och hans af naturen veka lynne återfick
aldrig sin jemvigt, han förblef alltjemt melankolisk
och grubblande, och den läkare, som skött honom,
tillstyrkte honom att söka arbete och förströelse i
främmande land.
Våren derpå gick han också för sista gången med
tårfylda ögon förbi det gamla huset, der hans sköna
och trolösa fästmö hade bott. Med tungt hjerta och
packad rensel begaf han sig ned till ångbåten för
att fara till Liibeck och sedan anträda en lång gesäll-
vandring, för att försöka, om nya föremål och nya
intryck skulle kunna förjaga de smärtsamma gamla,
hvilka nu uppfylde hans sjuka själ.
Just då Hermans sista blick lemnat drottning
Kristinas gamla hus, utkom en person derifrån, som
han icke märkte och som stannade på gatan utanför
detsamma.
Det var samme främling, som besökt den döende
qvinnan i Träsket. Hans ögon syntes hafva lika
svårt att lemna detta hus som Hermans, och efter
några minuter tycktes han ämna ännu en gång gå in
genom porten, men i detsamma stack en qvinna,
hvilken helt tyst och nyfiket der innanför observerat
honom, fram hufvudet och sade med mycken be-
stämdhet :
"Jag försäkrar herrn, att det ar sannt hvad jag
berättat om familjen; de äro alla borta, och det var
just fosterdottern, den vackra Jeannette, som först
försvann, utan att någon menniska vet, hvart hon
tog vägen, fast man väl kan gissa, att en så vacker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
