Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mathildas man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
JEBNKINGEN.
vade till en sällsynt grad, och gaf hans hustru den
högst ovanliga lyckan att vara sin mans första älskarinna.
Tvenne år hade nu förflutit sedan deras gifter-
mål som en lång ljuf dröm, hvarur Mathilda åtmin-
stone icke ännu tycktes hafva vaknat. Hon hade blif-’
vit mor, utan att upphöra att vara älskarinna, och den
lycka hon kände inom sig, låg utbredd likt ett magiskt
skimmer rund t omkring henne, i hvarje vrå af det
tysta, af blomsterdoft genomträngda hemmet, i anord-
ningen af hvarje möbel, hvarje småsak och hvarje
prydnad. Allt andades kärlek och sällhet här inne.
I hvarje ord och tanke, i hvarje blick, och min,
i sjelfva hennes drägt röjdes denna enda oändliga kär-
lek, hvilken tyckes draga en mäktig trollkrets om-
kring de älskande, som skiljer dem från den öfriga
verlden, hvilken de icke behöfva och den de skåda
liksom genom en dimma.
Det är afton. Klockan slår half elfva. Mathilda
sitter på en pall och vaggar sakta sitt barn, hvars
små knubbiga armar då och då höjas Of ver bädden
och hvars knotande röst allt emellanåt afbryter den
unga modrens halfhöga sång, hvars låga, oregelbundna
melodi stämmer väl öfverens med de spridda, afbrutna
orden, hvilka liksom omedvetet halka öfver de rosiga
läpparna, öfvergående ifrån hjertats varma tysta tan-
kar till ord, som röja själens ljufva lycka och rikedom.
Det är icke egentligen för att lulla barnet till
sömn som hon sjunger, det är för att gifva sina egna
känslor utbrott i en sällsam och poetisk improvisation.
Sången Öfvergår till h viskning, hufvudet sjunker
ned i handen, och ögonen slutas, medan läpparna ännu
äro leende och halföppna.
Det är tusen gånger .sagdt, att kärleken förskö-
nar, men ännu sannare är det kanske, att själens lif
och känsla alltid afgöra ansigtets behag. Mathilda var
kanske icke alls vacker, men i detta ögonblick skulle
h var och en blif vit intagen af detta fina, barnsliga,
rosenfärgade och runda ansigte; det okonstlade beha-
get i den mjuka och späda gestalten, som, hälft ned-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
