Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mathildas man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATHILDAS MAN.
301
Han hade verkligen ämnat berätta detta, men
Hathildas häftiga rörelse och tystnad i fråga derom
gåfvo honom, som han tyckte, ingen anledning att
komma fram med sin bekännelse, och om morgonen
förekom honom denna bekännelse ännu mindre lämp-
lig och behöfliq;. En viss sällsam motvilja derför,
hvars grund var honom sjelf okänd, förenade sig med
ett slags missnöje öfver Mathildas öfverdrifna och be-
svärliga oro, och lät honom tills vidare uppskjuta sin
lilla berättelse.
Se här emellertid, huru saken förhöll sig.
Ellis hade, såsom han sagt sin hustru, gått att
söka en bekant för en affär, som endast borde upp-
taga en half timme. Ditkommen fanns den han sökte
icke hemma, och då Ellis åter nedkommit på gatan,
mötte han Otto Westhard, en af de få vänner, med
hvilka Ellis bibehållit något förtroligare umgänge
sedan sitt giftermål; icke derför att Westhard just
egde något synnerligt värde framför hans öfriga kam-
rater, men han var den behagligaste af dem alla.
Han förenade med det mest fördelaktiga yttre ett
visst godmodigt sjelfsvåld, ett slags chevaleresk öppen-
hjertighet och ett ständigt godt lynne, som gjorde
honom omtyckt af alla och kanske mest af den något
fåordige , och stele Ellis.
Westhard var dessutom rik och hade ännu icke
hunnit slösa bort mer än hälften af sin förmögenhet,
oaktadt han var nästan lika generös med sina pen-
ningar som med sin vänskap och sina glada infall,
och det var således naturligt, att han var allas älsk-
ling, så väl deras, som voro i behof af hans kassa,
som deras, hvilka sjelfva egde någon.
"Ah, fan så lyckligt, att jag träffade på dig, du
ständigt slumrande Endymion!" utropade Westhard
glädtigt och stack sin arm under Ellis’. "Jag har
sökt dig i flera da’r."
"Hemma hos mig?" frågade Ellis förundrad.
"Nej bevars. Jag har sökt att ’par hasard’ få
träffa dig, ty jag vet, att du ännu icke tröttnat att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
