Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mathildas man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
JEKNRINGEN.
"Emellertid gick det med gamla Gretchen då,
alldeles som det nyss hände mig; då hon skulle gå in
för att atkläda sin matmor om aftonen, gick hon alldeles
vilse i de här många stora rummen. Ljusen voro
släckta, det var mörkt, och under det hon famlade
sig fram, ångrade och fördömde hon sin dumhet att
icke låta någon af husets folk följa sig till de rum,
som i hast blifvit ordnade åt grefvinnan - alldeles
precis som jag gjorde för ett par timmar sedan, med
den skilnad, att hon då icke visste något om det olycks-
fulla rummet och icke var så rädd som jag.
"Nåväl! Hastigt får hon höra en låg röst, sorii
sjöng så vackert, att hon säger sig aldrig kunna glömma
det. Hon stannade och lyssnade, och tårarna kommo
henne riktigt i ögonen, så rörande och ljuf lät den
der sången, som tycktes komma ifrån nästa rum.
Hastigt såg- hon en liten ljusskymt långt bort vid
andra väggen, hon närmade sig, det var genom nyckel-
hålet af en dörr det lyste, hon lutade sig ned och
försökte titta in.
"Ack, madame! Hvad den gamla gumman nu
beskref, lät alldeles som i en vacker saga. Hon såg
en ung flicka, så skön som en engel, med långa ljusa
silkeslockar, i hvilka det gnistrade juveler och perlor;
hon var så grann som en prinsessa i en fesaga, men
såg mycket sorgsen och blek ut. Hon satt på en hög
af sidenkuddar och höll en zittra eller mandolin eller*
något sådant der i knäet, som hon allt emellanåt knäppte
på, och rummet omkring henne var endast af sammet
och guld, så grannt så... O, min Gud, madame!"
"Rosine atbröt sig tvärt med detta utrop, kastade
kammen ifrån sig på golfvet och sig sjelf på knä
framför mig med denna egendomliga liflighet, som s&
ofta roat mig, men i detta ögonblick kom mig att
spritta till af öfverraskning och förundran.
"Hvad menar du? Hvad är det?" utropade jag,
bestört öfver hennes förskräckta utseende.
"Det var detta rum, hvari vi äro; jäg är sakar
derom, det liknar ju alldeles hennes beskrifning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
