Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjetraditionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FAMILJETBADITIONEN.
377
Den, som helt ödmjukt uttalat de sista orden,
och nu hastigt aflägsnade sig åt staden till, var mindre
än sin kamrat, gick illa och hade i hållning och drägt
något sluskigt och obehagligt; den andre deremot yar
lång och förde sig med en naturlig och omedveten
värdighet, då han nu helt långsamt fortsatte sin
väg uppåt den gräsbevuxna och steniga backe, som
för tjugo år sedan och kanske ännu i dag slutar Gref
Thuregatan vid Tyskbägarbergen.
Han var insvept i en vid öfverrock, hvars krage
var uppdragen öfver öronen, och hans stora ludna
mössa utan skärm var så långt nedtryckt i pannan,
att ingenting af hans ansigte syntes mer än en stor
näsa, som nu af den kalla blåsten blifvit eldröd.
Nu hade han passerat det flämtande lyktskenet
vid sista hörnet och stod efter ännu några minuter på
den steniga höjd, som utgör stadens yttersta kant på
denna sida.
Han stannade här ett ögonblick, vände sig om
för att kunna trotsa den hvinande isiga nordanvinden,
h varmed han tycktes vara särdeles obelåten, och lät
sina blickar flyga öfver den nedanför liggande stadens
mörka massa, hvars tusen ljus lyste i vinterqvällen
och gjorde ensligheten och dunklet, på den plats der
han stod, ännu mera otreflig.
Också dröjde han knappt en minut, innan han
vände sig åt vester och gick ännu ett stycke bland
de torra tistelbuskarna på backen, under det han
tycktes söka efter ett mål för sin vandring, hvilket
här i mörkret, mellan stenblock och branter, nedfallna
ruiner efter fordna kojor, murkna plankstockar och
grupper af gigantiska torra nässlor, i hvilkas vissnade
stänglar decembervinden spelade, icke tycktes vara så
lätt att finna.
Här låg emellertid straxt ofvanför Humlegården
ett hus, som just icke egde något annat anmärknings-
värdt än sitt dystra och skröpliga utseende, och likväl
ju närmare man granskade dess byggnadssätt och om-
Claude Ger ar d. IV. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
