- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Fjerde delen. Jernringen. /
383

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjetraditionen.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FAMILJETRADITIONEN.

383

"Nåväl, jag vill försöka att påminna mig allt, men
lofva mig deremot en sak."
"Och det är?"
"Att säga mig, hvar du... hvar hon ... ja du vet
h vad jag menar," sade Ulrika med en röst så låg och
hviskande, att hennes bror troligen mera anade än
hörde hennes ord, under det hon höll sina ögon nedslagna
och vred och vände på sin stickning med synbar ängslan
och förlägenhet.
"Jag vet, hvad du vill säga, efter du flera gånger
gjort mig samma fråga. Ja, du skall få veta det."
"Du lofvar mig det?"
"Jag lofvar, fast jag alls icke vet hvad det kan
intressera dig."
"Det är för hennes, skull. .."
uHon har så många synder på sitt samvete, att
det just är detsamma, om den du menar ar större eller
mindre," sade Nathanaal, leende på ett sätt, som gjorde
hans utseende vidrigt.
Ulrika suckade och knäppte sina torra magra
händer tillsammans.
"Det var andra året, sedan du kommit i grefvin-
nans tjenst," började Nathanael, för att komma sin
systers minne till hjelp.
"Nå, om jag skall genomgå allt det der, så vill
jag också börja ifrån början, så långt mitt minne går ...
Men tror du icke, att Barbara kan lyssna på oss?"
sade Ulrika och reste upp sitt nedböjda hufvud.
"Hon, som är så döf! Dessutom är det just nu
hennes tid att sofva. Du vet väl, att hon icke vaknar
förrän tédags ... Ja bevars, du kan sjelf höra hennes
snarkningar," fortfor kammartjenaren, som stigit upp
och öppnat dörren till köket.
"När far dog ... det är det första jag riktigt mins,"
började Ulrika långsamt, i det hon lade händerna
öfver hvarandra och med ett slags ljuft välbehag slöt
ögonen, liksom för att bättre kunna se hvad hennes
barndomsminnen målade för hennes inre syn, under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:48:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/4/0385.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free