Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjetraditionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FAMILJETBAPITIONEN. 405
"Låt oss icke bry vårt hufvud dermed, Nathanael!"
"Nåväl, lemna detta; fortsätt endast din berättelse,
som du lofvat, men skynda dig, ty klockan är mycket
och grefvinnan återkommer troligen snart."
Ulrika upptog sitt arbete, som nedfallit på golfvet,
lindade tråden’tankspridd omkring fingrarna och började
åter med låg och långsam röst:
"Då jag fick höra, att Börje var död, var jag
nära att mista förståndet; jag kastade mig förfärad ned
för frökens fötter, grät och snyftade och ropade för-
tviflad: Yi ha mördat honom! Yi ha mördat honom!"
"Är du tokig, Ulrika!" utbrast hon vredgad, utan
att för öfrigt synas upprörd eller förskräckt. "Hvad
har du med den saken att göra? Att Börje är död
är dessutom rätt lyckligt; efter hvad han berättat
mig, skulle jag icke velat se den karlen mera. Se så,
stig upp och lugna dig. Han fick ju både mat och
dryck, hans död var ingen följd af hans fångenskap,
det kan du väl begripa."
"Men att dö så der, instängd i en graf!"
"Då man är gammal såsom han, är det just det
must passande man kan göra."
"Det är likväl förfärligt! Han var sjuk och . .."
"Tyst! Tala icke mer om detta. Du är sjelf
sjuk, det synes tydligt; det är bäst, att du går och
lägger dig. Jag skall säga till, att man flyttar upp
din säng i min garderob, ty jag vill sjelf se om dig."
"Jag förstod mycket väl, att fröken fruktade, att
min talträngdhet eller sinnesrörelse skulle förråda hennes
elaka skälmstycke, ty ehuru jag kände mig mycket
upprörd och bedröfvad, var jag alls icke sjuk; men
jag hade redan blifvit så van att lyda henne, att jag
gjorde som hon sade, glad att derigenom slippa alla
frågor och tröstande mig i min dumhet med, att hon
kanske hade rätt, och att gubbens död icke härrörde
af svält eller förskräckelse.
"Läkarens utsago, som jag sedan erfor, beröfvade
mig likväl tyvärr denna tröst och, som jag sagt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
