Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Nej! nej! ännu mindre detta, jag vill aldrig mera
dit tillbaka."
"Men hvart vill ni då taga vägen? Hvart ämnar
ni er? Ni vill väl icke, att jag lemnar er här i
mörkret på landsvägen?
"Nej, ack nej! Men jag vet icke hvart jag ämnar
mig, jag ville, jag ämnade..."
"Jag hoppas att ni är vid full sans, Agnes?"
afbröt Merton orolig och såg mig tveksamt i ögonen.
"Låt mig åtminstono lyfta upp er i vagnen så länge,
jag svär, att jag skall föra er hvart ni sjelf vill."
"Har ni ingen bekant? Ingen af era qvinliga
vänner, till hvilken jag kan komma, som guvernant,
kammarpiga, hvad som helst; det var min afsigt, att
söka en dylik plats."
"Ah bah! Romangriller, flickidéer, jag har alls
inga qvinliga bekanta, och om jag också hade det,
huru vill ni att jag skulle kunna komma till dem med
er och säga: ’Se här, har ni en ung person, som jag
hittat på landsvägen och som önskar blifva guvernant
eller hvad som helst...’ Tar då en smula förnuftig,
Agnes, om ni icke vill stanna i er kusins hem, sedan
er mormor är död, så blif min hustru ännu i qväll,
och Merton Hall är ert hem och er egendom."
"Merton sade detta med en ton af så allvarlig
och klok beslutsamhet i detsamma han upplyfte mig i
vagnen, att jag teg och lät honom utan vidare
motstånd nedsätta mig på dynorna deri.
"Hvad skulle jag göra? Hvad Merton sagt var
fullkomligt sannt; jag var uppskrämd och förvirrad
och egde i detta ögonblick intet annat val. Ödet
kastade mig i hans armar, jag kände mig behöfva
hans skydd, ensam och värnlös som jag var. Glömd
och förskjuten af den enda jag älskat, med själen
betungad af hat, brott och fruktan, var denne man den
enda menniska i verlden, som hade något intresse,
någon skymt af medlidande och ömhet för mig. Huru
kunde jag afsäga mig detta? Kanhända skulle jag
vänja mig vid honom och af tacksamhet för det hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
