Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låg den lilla staden och rundt omkring det vackra
landskapet med Fichtelgebirges toppar långt bort i
bakgrunden, nu i aftondunklet otydliga och
sammansmältande med himlen.
Det var en herrlig afton, och doften från akaciernas
långa, blågrå och ljusröda blomklasar uppfylde den ljumma
luften omkring dem och väckte i Malkolms själ denna
obestämda känsla af längtan och saknad, som lemnar
oss villrådiga, om vi lida eller njuta, om vi minnas
eller ana någonting, som icke kan hopsamlas i rediga
bilder och icke kan uttalas.
Äfven Alf hänfördes af stundens ljufhet och kände
en fläkt af denna lättrörliga sinnesstämning, denna
mjukhet i själen, då hvarje föremål gör intryck derpå.
Det var kanhända derför, som han spratt till och
kände sitt hjerta slå fortare, då han ifrån andra sidan
af fästningsvallen såg en liten svart figur komma fram,
hvars otydliga konturer i hans inbillning antog likhet
med en person, som förut i Dresden fäst hans
uppmärksamhet.
Det var för åtta dagar sedan; Malkolm och han
hade suttit på den vackra terrassen vid Elbebryggan
i Dresden, då Alf bland hvimlet af resande från messan
i Leipzig, som trängdes nedanför på torget och på
bron, kom att fästa sina blickar vid tvenne serbiska
köpmän i sina röda fezer och stora räfskinnspelsar.
De bemödade sig att komma ur trängseln och
lyckades ändtligen vid schweizeriet bredvid bryggan
finna en plats, der de kunde stanna för att, som det
tycktes, få vexla några ord med en liten jude, tydligen
marknadsresande liksom de, och som bar en påse
af svart vaxduk under armen.
Alla tre talade mycket lifligt. Alf hvarken hörde
eller skulle hafva förstått hvad de sade, men juden,
som ifrigt gestikulerade, sträckte en gång bedyrande
upp handen med alla fingrarna utspärrade, och dessa
fingrar hade blå naglar.
Det är alls icke vanligt, att folks naglar äro blå,
och tanken på Malkolms förmenta förföljare, den lille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
