Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han hade emellertid icke sofvit i några minuter,
innan han vaknade vid det lätta bullret af de
prasslande pappersbladen i Malkolms album, som
sammanlades, och då han blickade upp, såg han dennes ögon
med nyfikenhet och intresse vändas till den tätaste
delen af skogen; då han fann, att Alf vaknat, lade
han fingret på sina läppar och gjorde ett tecken åt
honom att förblifva orörlig.
Alf låg stilla och lyssnade, i väntan att få se en
gethjord eller några gemsbockar framkomma, men i
stället hörde han ljudet af röster och skratt på afstånd.
Man kunde icke urskilja orden, men det tycktes
vara flera personer, och då Malkolm helt tyst reste
sig upp och vinkade åt honom småleende, följde äfven
Alf med, och båda två smögo sig fram mellan buskarne,
vägledda af ljudet.
Det var en hop unga flickor, som på en öppen
plats i skogen voro sysselsatta att repa gräs, under det
de pratade och skämtade med hvarandra.
Ett par af dem voro rätt vackra i sina himmelsblå
strumpor och klumpiga tofflor, svarta hufvudbindlar
eller halmhattar med granna band och blommor i, och
Alf tyckte, då han osedd observerat dem en stund,
att det väl kunde vara angenämt nog att inleda
bekantskap med dem; men i samma ögonblick han
framträdde ur buskarne, uppgåfvo flickorna ett rop, som
om de fått se en varg, störtade öfver hvarandra i den
häftigaste förskräckelse, fattade sina korgar, som de
kastade på ryggen, och sina stora lärftsparaplyer, som
de burit för solen, och försvunne, utan att akta på
hans rop eller det högljudda skratt han icke kunde
hämma vid åsynen af alla dessa blå ben, hvirflande
i luften under vådliga kullerbyttor mellan stenarne,
de flaxande kjolarne och de tappade tofflorna, som
lemnades i sticket under den vildaste och mest
förtviflade flykt.
"Hvad skall detta betyda? Hvarför fly de som
en skock får, utan besinning och sans, liksom vi vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
